Om Jacob Riis och de gamla bilderna
Bilderna i Alec Soths blogg, som jag tipsade om häromveckan, gäckar mig. Vad är det som är så fascinerande med dem? Är det att de är dokumentära, i den meningen att de togs endast för att visa hur det såg ut? Eller är det för att det är gamla bilder? Även den mest banala bild blir intressant om den är hundra år gammal.
Jag hittade en liten bok om Jacob Riis för ett tag sedan som jag började läsa i igår. Och det slog mig att Riis bilder påminner mycket om de australiensiska polisbilderna i Alec Soth-bloggen. Riis såg sig inte själv som fotograf, utan han fotograferade bara för att visa how the other half lives. Egentligen var han reporter, och hade inte ens som ambition att bli en skicklig fotograf. Det var först när hans bilder återupptäcktes ett tjugotal år efter hans död som han kom att räknas som en av de stora bildjournalisterna.
Om den anonyme australiern som tagit polisbilderna inte vore anonym, vore han då idag att räkna som en stor bildjournalist?
Etiketter: fotojournalistik, fotolitteratur
5 Kommentarer:
Varför skulle han räknas som en stor journalist?
Han har tagit bilder till ett brottsregister och det är ingen journalistisk bragd.
Däremot är det vackra och känsliga bilder.
Jag blir nyfiken på hur bilderna uppfattades på den tiden. Kanske var de provocerande att skildra t.ex en gangster i ett romantiskt skimmer?
Jacob Riis ansåg sig vara reporter och hade ingen ambition att bli en skicklig fotograf. So what?
Han hade talang för fotografi, publicerade sina bilder och texter och fick genomslag! Det är ju det som räknas. Inte hur han själv beraktade sig.
/Pawel
Ja, det är stor skillnad på Riis och den anonyme gärningsmansfotografen. Men jag tycker mig ändå se likheter i hur bilderna är tagna. De är tagna för att vara så objektiva det någonsin går, de ska vara dokumentära och visa hur det ser ut. Inget estetiserande, inget vinklande. Istället en slags anti-estetik som åtimstone idag upplevs mycket tilltalande.
Jag är också nyfiken på hur de här brottsregisterbilderna tolkades på sin samtid. Upplevdes de så "romantiska" som vi idag upplever dem?
Det verkar som du utgår ifrån att om du vill vara objektiv och tydligt visa hur något ser ut så blir det oestetiskt per automatik!? Det är just enkelheten och tydligheten som gör bilderna vackra tycker jag.
Njae, att objektivt blir oestetiskt är nog inte min poäng. Snarare att dessa bilder, både polisbilderna och Riis bilder, inte är tagna för att vara estetiskt tilltalande men ändå blir det. Det fascineras jag av. (Alltså, mycket av den bildjournalistik som görs idag upplever jag som att den i första hand är estetik, i andra hand innehåll (även om berörda fotografer förstås skulle hävda motsatsen).)
Men vet vi att polisen inte brydde sig om det estetiska?
Och bara för att Riis inte såg sig själv som fotograf är ju inte samma sak som att han inte brydde sig om det estetiska. Man kan t.ex vara noga med vilka möbler man köper utan att betrakta sig som inredningsexpert. Och resultatet kan bli alldeles utmärkt ändå.
Jag har en känsla av att en del av vår fascination för polismannens bilder bygger på något slags antagande att det bara är fotografer, som medvetet söker estetik, som också kan uppnå den. Han är ju "bara" polis i någon sömnig ort i Australien för en herrans massa år sedan. Vad vet väl han om estetik?
Att dagens bildjournalistik ofta fokuserar på det estetiska mer än innehållet håller jag verkligen med om. Bildens roll i dagspress tycks ju mest att vara ett blickfång, inte att berätta, då är ju hårt driven estetik möjligtvis rätt väg att gå. Att det leder till bilder som inte berör vekar tidningsutgivarna inte bry sig så mycket om.
Skriv en kommentar
Links to this post:
Skapa en länk
<< Tillbaka till förstasidan