Jag och några vänner tog oss över bron till Danmark idag, hamnade efter vissa navigationsproblem till slut på Louisiana där vi såg Richard Avedon-utställningen. Det var väl värt resan.

En sak som slog mig efter att ha sett Avedons bilder var detta:
Jag har tidigare ansett det finnas ett slags motsatsförhållande mellan dokumentärfotografi och studiofotografi. Det förra är journalistik, det andra är fiktion.
Men så enkelt är det inte.
Sanningen är ju att tex Avedons bilder är starkt berättande och i den meningen dokumentära.
Jag tänker: Det är kanske så att när en fotograf ska porträttera en människa mot en helt vit bakgrund (som Avedon oftast gjorde) hejdas hon från att använda vissa visuella manér. Det finns inget i omgivningen som hjälper till att berätta vem personen är. Och inget står i vägen mellan fotograf och objekt. Här finns bara fotografen och personen som ska porträtteras. Inget annat som hjälper till eller stör.
Om bilden lyckas förmedla vem personen på bilden är beror det på att en sann kontakt har uppkommit mellan de båda vid fotograferingstillfället.

Avedons bilder är vid första anblicken skenbart enkla - enkel rekvisita (oftast ingen), enkel ljussättning, enkel utrustning - men att ta så enkla bilder är kanske det svåraste som finns.

Hursomhelst. Är Avedons bilder dokumentära? Ja, det tycker jag. (Så var går då gränsen mellan dokumentärt och fiktion (och spelar en sådan gränsdragning egentligen någon roll?))

---

Om Avedon-utställningen på Louisianas hemsida här.