Poetisk journalistik?
söndag, augusti 19, 2007
Man hör ibland att fotografi är som musik eller poesi - det går direkt till hjärtat utan omvägen via hjärnan.
Jag undrar: Vad har poesi och musik i journalistiken att göra?
Etiketter: fotojournalistik
5 Kommentarer:
Nu såg det nästan som om du knöt ihop två påståenden som inte alls behöver hänga ihop.
1) Det finns bilder som huvudsakligen eller enbart förmedlar en högst subjektiv – personlig eller rent av privat – stämning eller känsla.
2) Vi tänker mer kritiskt på texter vi läser än på bilder vi ser.
Angående påstående 2: Går det att göra bilder som går till hjärnan innan de går till hjärtat? Jag är tveksam. Känner vi inte alltid innan vi tänker?
Texter är annorlunda. Då kan man säga: Häng med i den här tankegången. Det är svårt att göra i bild, i varje fall med någon större precsion.
Angående påstående 1: Hur subjektiv, hur privat eller personlig, kan och bör en bildjournalist tillåta sig att vara?
Det är, förstås, en gradfråga. Var går gränsen för vad vi kallar journalistik?
Intressant detta. Jag ser fram emot fler inlägg.
Inte helt lätt frågeställning det här, och jag är långt ifrån färdigtänkt.
Angående din fråga: "Går det att göra bilder som går till hjärnan innan de går till hjärtat?", så känner jag spontant: Ja, bilder som visar "så här såg det ut". Fotografi är ju fantastiskt på att beskriva just det.
Vad gäller dina övriga frågor så kan jag bara konstatera att jag behöver tänka mer på, och läsa på om, det här...
Robert M. Pirsig skriver i den bok som på
1960-talet var en bästsäljare, Zen and the Art of
Motorcycle Maintenance, att för varje fråga
man söker besvara med en forskningsinsats
kommer man att upptäcka tio nya att besvara.
Vi läser texter och bilder på olika sätt. Vi fixerar
blicken på vissa bokstäver i orden och på
vissa ställen i bilder. Varje fixering tar bara
ungefär 1/5 sekund. Det tar bara några få fixeringar att uppfatta vad en bild föreställer,
men betydligt längre tid att läsa en text som
försöker att beskriva motsvarande innehåll. Därför brukar man ofta säga att bilder är omedelbara, de
talar till vårt känsloliv på ett omedelbart sätt.
Endast vissa bildelement fångar vårt intresse.
Delar av bilden ser vi aldrig. Olika typer av
bilder ger upphov till olika ”tittbeteenden”
hos mottagarna.
I den klassiska frågan om subjektivitet kontra objektivitet, även då det gäller inom fotografin, efterlyser jag alltid gränsdragningar. Jag menar inte att det går att föra en saklig diskussion om inte scenen kritas upp först. Vissa vill hårddra och anser att det finns ett sätt spelregler som gäller allt det vi kallar för bildjournalistik. Andra, som jag, tycker att den tröjan blir väl trång efter ett tag. Kort sagt har jag alltid tyckt att Pawel´s motivering i servett-skandalen har varit mest skottsäker: "Låt sammanhanget avgöra"...
Jag tycker det är en tummregel som håller långt.
Det får aldrig bli så att publicerade bilder lämnar läsaren oberörd. Jag brukar påstå att om det går att förhålla sig 100% objektivt till en bild är den troligen inte värt att publicera. Bilder ska agitera läsaren, och berätta saker som texten inte förmår.
Diskussionen om sanningshalten i bilder brukar jag tycka är meningslös och osaklig. En berättande röst har alltid ett perspektiv - precis som ett lyssnande öra.
Som följdfråga till Pawels regel brukar jag fråga mig själv:
Gäller det rapportering från en konkret aktuell händelse eller gäller det sinnets bruk? Låt svaret på den frågan avgöra berättelsens ton. Det är den klassiska "Window-Mirror"-teorin. "Hur ser berg-och-dalbanan ut" kontra "Hur kändes det att åka berg-och-dalbanan. Vid nyhetsrapportering bör jag i min roll som bildjournalist eftersträva att förmedla ett skeende - inte nödvändigvist ett lineärt tidsmässigt skeende. Jag får försöka koncentrera mig på att förstå situationen, händelsen och sammanfatta den i en bild. "Window!"...Dessa är krav och förväntningar jag har på den rakt rapporterande nyhetsbilden.
I bilder och berättelser som inte publiceras som nyheter kan och får jag använda ett annat omfång av bildens många byggstenar. Här kan jag appelera till sinnets bruk. Speglingar. "Mirrors!". Det blir plötsligt relevant att berätta hur jag uppfattar och tolkar saker och ting. Det smakar inget om inte rapporteringen får ett eget perspektiv.
På journalisthögskolan gör man hårda gränsdragningar mellan nyheter på ena sidan och kåserier, reportage och krönikor på den andra sidan. Det är definitioner som jag tycker fungerar väl sedd med fotografens glasögon på.
Mikkel Ørstedholm
Nordens Fotoskola
Mikkel'
Det var det bästa jag läst på länge...sedan är det ju så att man som fotograf alltid styrs av känslor,,okej,, du ska plåta av en tidningssida som ska läsas i en aula,,,då finns nog bara ett sätt, men annars? Det finns lika många sätt som det finns hjärtan o hjärnor. Sedan vad det gälelr journalistiken så måste man ju försöka göra bild efter hur man själv upplever att sanningen ser ut,,,journalistik är alltid (i mina ögon ) att på ett känslomässigt och analytiskt sätt närma sig objektet, dvs försöka leverera en " sanning" som är läcker att se och påverkar o går på djupet känslomässigt hos betraktaren, santidigt som det förhåller sig så nära den "objektiva" sanningen som möjligt. Politik i bilder är i mina ögon helt värdelöst, däremot kan bilden användas i politiska syften.
berg
Håller med Berg, bra skrivet.
Skriv en kommentar
Links to this post:
Skapa en länk
<< Tillbaka till förstasidan