Hur en bra bildjournalist bör vara
Göran Segeholm initierade på sin blogg en diskussion om varför det är de unga fotograferna som tycks vara de bästa (och om det verkligen är så). En intressant frågeställning. Mitt spontana svar på frågeställningen finns i den första kommentaren under inlägget.
I den tionde kommentaren skriver Fredrik Johansson (men det kunde egentligen varit vem som helst, jag tar upp detta som ett exempel):
Varför går det så bra för de unga fotograferna? [...] ingen familj, stor tolerans till att bo i råtthål på nått skithotell, stor flexibilitet till följd av brist på familj. [...] Bekvämlighetsfaktorn ökar med åldern tror jag. [...] Vilket går stick i stäv med vad bra bildjournalistik många gånger kräver. [...]
Det ligger förmodligen något i det. Men vad som slår mig är att kommentaren säger mindre om unga fotografer än om vår syn på bildjournalistiken. När jag läser mellan raderna (med risk för att läsa som fan läser bibeln) uppfattar jag det som att en bra bildjournalist förväntas ägna sig åt en viss typ av ämnen som kräver uppoffringar.
Misär.
Krig.
Fattigdom.
Hemlösa.
Nej. Nu generaliserar jag förmodligen. Hjälp mig att reda ut det här.
Etiketter: fotojournalistik
13 Kommentarer:
Självklart är det så. Fotografer är oftast medelklass, och vill visa världen (och se själva) sånt som är okänt. Dvs fattigdom, krig, misär. Men visst är det uttröttande och trist i längden. Under tiden på ICP såg jag några få exempel på medel-/överklass som grävde där de stod - bland galamiddagar och pärlhalsband. Fan vad bra det blev! Tänk om carlphilip kunde ägna sig åt att journalistikgräva där HAN står, istället för att plåta hans mördande tråkiga blomjävlar!
"sina" blomjävlar heter det. sorry.
Nånstans bland alla papper jag har så finns det en text som slår fast att det är näst intill omöjligt att skildra uppåt i samhällsklasserna. Vi har inte tillgång till de informella situationer som krävs för att göra ett djuploadande reportagen om överklass. När jag läste fotohistoria fanns det bara ett expempel, glömt namnet dock, på en fotograf från överklass som skildrade överklass.
Enligt denna text så gällde att bildjournalistiskt arbete sker på sin egen nivå eller neråt. Att föredra var det förstnämda eftersom det då fanns en betydligt djupare kunskap om det man skildrade. Skulle inte förvåna mig om det var Sune Jonsson som hävdade det.
När vi sen kommer till de kommersiella förutsättningarna så är det väl i praktiken bara sport och kultur som skildrar "lyckliga" nyheter. Om det inte finns nån smaskig doping- eller drogskandal man köra istället.
För vilka ambitioner vi än har som frilansar så är vi beroende av att sälja in våra reportage så vi styrs iaf av uppdragsgivare och deras "S".
Facktidningar är det kanske lite annorlunda med, men jag gissar att det är mycket resdagar hur som och det är inte lätt att kombinera med ambitionen om en familj.
Frilansar villkor är något som både SFF och PFK borde ägna mer tid åt och då tänker jag inte på prislistor i första hand.
Mvh
Fredrik
Blaha Blaha Blaha, en fotograf kan alltid välja sina egna öden och kan alltid skildra på det sättet man önskar, även om det är på en dagstidning.
Det ni (främst Fredrik) säger är en sådan klyscha, precis så man tror det är. Men testa någongång ska ni få se. Bildredaktörer är inte så hemska.
Fult av mig att säga men det är nästan som det låter ur folk som är bra på att snacka men själv aldrig har jobbat ordentligt i branschen.
Eller inte riktigt så heller, men folk som har förutfattade meningar, och jag förstår inte var dessa kommer ifrån.
Det verkar ibland bildas en negativ spiral där snacket går mellan fotografer och helt plötsligt vet alla hur det funkar pga att några från början varit missnöjd.
Fast så fungerar det väl med alla branscher. Så att säga att det är folk som inte varit inne i branschen är kanske fel.
Vem är du som säger det?
Det är ju trevligt att få ta del av olika människors erfarenheter, och ännu mer värt blir det när man vet vilka människorna är.
Orkar inte ens kommentera den anonymes inlägg. Suck.
Istället fortsätter jag på mitt eget inlägg.. tänk vad kul det vore att se ett bildreportage från "den rika världen", som gjorts av en "fattig" person som inte upplevt västvärldens överflöd. På Filippinerna har en fotoskola för traktens unga startats upp, en del studiekamrater och lärare till mig har engagerats på ideell basis för att lära ut foto. Tänk om de unga någon gång framöver lyckas få tillgång till en annan värld än sin egen.. vilka dokumentärbilder det skulle kunna bli! Har detta gjorts nånstans, är det något jag glömmer bort nu?
Nu tar jag inte åt mig så mycket av olika anledningar. Det är iofs sant att jag inte har särskilt mycket erfarenhet av branchen men jag är inte okunnig för det.
Men sen så är det ju inte jag som påstår detta. Det kanske inte framgick så tydligt i förra inlägget. Men vi fick oss en duvning i ett gäng böcker som gjorde anspråk på att förklara hur media fungerar. Nu vet jag iofs att det tvistas om huruvida professorerna på JMK vet vad de pratar om. Personligen tror jag inte innehållet i dessa böcker är taget helt ur luften utan att det finns lite substans bakom.
För övrigt känner jag inte till att någon "fattig" skulle ha gjort ett reportage om de rika. I synnerhet inte ett bildreportage. Dock så var det utställning i Tjockhult i våras på Kontrast av ungdomar från nått av slumområdena i Brasilien. Det var nån fotograf där som hade nån slags välgörenhetsskola i fotografi där han lånade ut kameror till fattiga ungdomar som sedan skildrade sin vardag. Det var intressant att se.
Mvh
Fredrik
De flesta bra fotografer kommer från övre medelklass. Världens genom tiderna bäste fotograf tex, Cartier Bresson var superrik. En som Christer Strömholm kom från välbärgade förhållanden, Salgado, mfl...en anledning till att det är så få som skildrar "uppåt" är att den övre medelklassens liv är så ohyggligt ointressant. Åsa Franck gorde ett reportage om överklassskolan där bla Jan Gulliou gått. Det är svårt, det är för formellt, men visst är det kul när det görs. Å andra sidan, varenda dag kan man läsa om övre medelklass, se deras liv. Det är bar a att trycka i sig Amelia, bostadsblaskor, DN Söndag ,,,,det finns inget som är så journalistsikt bevakat som medelklassens olika nivår. Frågan är om det är intressant?
mvh
berg
Jag gör inte samma tolkning som dig Adam av kommentaren, tycker inte det behöver vara så dramatiskt. Kanske är skillnad på tidningsvärlden och reklamvärlden som jag är i? Helt klart krävs det uppoffringar för att lyckas, iaf för mig, sena kvällar, tidiga mornar, massor av stress och stor flexibilitet till följd av brist på familj enligt kommentaren ovan. Alla dessa faktorer har jag som ung lättare att acceptera eftersom jag inte har någon familj att ta hänsyn till. Men det behöver inte vara krig och missär jag skildrar, varför gör du den kopplingen?
Angående debatten om att inte kunna skildra uppåt eller ej så kom jag att tänka på Janne Josefssons reportage i Uppdrag granskning. Reportaget handlar om två olika skolklasser i Göteborg, den ena från en fin skola med elever vars föräldrar har det väldigt gott ställt och den andra med elever på en skola i förorten med föräldrar som har det mindre gott ställt. Reportaget handlar om hur stor roll ens skola betyder för hur långt eleverna kan ta sig i livet. Några år senare vid en uppföljning är det många från den sämre skolan som många som inte har något jobb alls och de som har jobb står och stampar på i produktionen på Volvo eller liknande medans många från den fina skolan har fått toppjobb.
Inga från den fina skolan vill ställa upp och vara med i uppföljningsprogrammet eftersom de förra gången ställdes mot den svagare klassen med sämre förutsättningar, folk tyckte att det var fult och snuskigt att de hade det så bra på grund av deras föräldrar skolan de gått i. Det är först här mitt ressonemang börjar ta sin form :) Kan det inte vara så att folk i överklassen inte gärna låter sig granskas eftersom att det ser så fult ut när man ställer dem mot de mindre lyckligt lotade i samhället. Dom har stort överflöd med pengar medans andra får kämpa för brödfödan. Alltså det ser inte bra ut i media att vara rik, medans de fattiga tjänar på all uppmärksamhet de kan få i media för att få det bättre ställt.
Är jag helt fel ute?
Anders: Ja, min tolkning var helt klart vinklad, man behöver inte alls tolka så. Det var nog det här med att "bo i råtthål på nått skithotell" som gjorde att jag associerade i de banorna. Och det finns en föreställning av att seriösa bildjournalister ska ägna sig åt att skildra misär/krig/hemlöshet.
Vad gäller att skildra uppåt: Att det är svårt är väl ingen anledning att inte försöka?
Nej helt klart ska man försöka, men vad jag försökte säga var att svårigheten kanske gör att det är få som lyckas. Jag tror det är mycket lättare att gå till en hemlös och få tillåtelse att fota honom/henne än att gå till en direktör och komma den personen in på livet. Den hemlösa har ju inte så mycket kvar att förlora förutom den gnutta hopp och stolthet som kanske finns kvar.
Jag tror inte alls på tesen som någon skrev ovan att det görs inga reportage för att det är så ointressant. Skitsnack, det finns nog hur mycket som helst att gräva i, för den som bara orkar.
jovisst, projekt där fattiga barn får plåta sin omgivning har man ju sett här och var. men tänk om nån av dem tog foto på allvar, blev fotograf och dokumenterade en annan värld än sin egen. det vore spännande att se!
Skriv en kommentar
Links to this post:
Skapa en länk
<< Tillbaka till förstasidan