Ni som följt kloningsdebatten minns Görans blogginlägg häromveckan där han skrev att världens bästa argument för kloning är att det ger bättre bilder. Jag tolkar det som att han menar att vi som ifrågasätter kloningsförbudet gör det för att vi vill kunna "fuska" oss till bättre bilder. Att det är det som är den dolda agendan bakom vår argumentation. Mitt korta svar på det påståendet är nej. Den längre förklaringen kommer här.

Jag stötte på kloningsfrågan första gången hösten -01. Jag var elev på Fotoskolan på Viebäck och Sydsvenskans Per Lindström var gästföreläsare. Han visade en bild från en oroshärd. DN hade publicerat bilden, liksom en annan tidning. På DN-bilden saknades ett cigarrettpaket i förgrunden. Bortklonad. Beviset syntes i den andra tidningen som publicerade bilden med cigarettpaketet.
Lindström berättade om den massiva debatt som uppkommit. Hur ska vi kunna lita på bilder som redigerare på tidningar har fria händer att klona bort vad de vill i bilder, var frågan.
Lindström och vi 14 elever som satt där enades alla om att kloning var oacceptabelt.

Senare samma höst praktiserade jag på Sydöstran i Karlshamn. Fotografen där höll på med ett reportage om en kvinna som genomgick en ögonoperation. Under själva operationen var det svåra ljusförhållanden; ögat som opererades var starkt upplyst, men rummet i övrigt var ganska mörkt. Konsekvensen blev att antingen blev ögat rättexponerat och allt runtomkring helt svart, eller så blev omgivningen korrekt återgivningen men ögat en vit fläck.
Jag föreslog för fotografen: Kunde du inte använt kamerans bracketing-funktion, den som gör att tre exponeringar efter varandra skjuts av i snabb följd, men med olika exponeringar. På så sätt får du tre identiska bilder, men med olika exponeringsomfång. Genom att klippa och klistra får du både ögat och omgivningen rätt exponerade.
Fotografen gick i taket. Så får man verkligen inte göra!
Jag mindes Lindström och jag höll med. Så får man inte göra. Och jag förmodade att det fanns rimliga argument för det.
Jag började fundera.

Sedan låg kloningsfrågan latent i några år fram till den stora Kloningsdebatten dundrade på PFK:s forum. Jag vädrade mina försiktiga ifrågasättanden från 2001 men möttes till min förvåning inte av motargument utan av "så här är det!". Bara något år tidigare hade jag pluggat praktisk filosofi med 5 poäng argumentationsanalys, vilket gjorde mig extra kritisk. Det saknades till exempel (och det saknas fortfarande) belägg för att tex DN:s bortkloning av cigarettpaketet förändrade allmänhetens trovärdighet för pressfotografin. (Det är först när Göran Segeholm gett sig in i debatten som det kommit fram en del bra argument för kloningsförbudet.)
Samtidigt upptäckte jag fler och fler fall från min fotografvardag där kloningsförbudet så att säga missade målet. Jag upplevde kloningsförbudet som gravt inkonsekvent.

Alltså, tanken med förbudet är att upprätthålla trovärdigheten för pressfotografen. Bilden ska visa verkligheten som den är. Fotografen ska inte påverka.
Några fall har jag tagit upp här på bloggen (fotoväskan, skruven, finnen). Mitt favoritexempel är ändå fallet med fotografen som plåtade en gruppbild, men där någon blinkade på varje bild.
Fotografen hävdar: "Jag såg att de hade ögonen öppna."
Kameran hävdar: "De blundade."
Enligt kloningsförbudetsfilosofin är det kameran som har rätt.

Jag tänkte: När en princip ger sådana absurda konsekvenser kan det vara läge att omforumera principen.

---

Jag har just läst Fotografi - en introduktion av Steve Edwards. I den berättas fotografins historia från början, och om hur kameran sågs som en automatisk kopieringmaskin. Bilderna gjordes automatiskt utan inblandning av fotografen. En konsekvens av det var att om en fotograf tog en bild på ett hus så var det husägaren som fick upphovsrätten till bilden.
Samma syn lever kvar idag, t ex när man får frågan "Jag vill bli fotograf, vilken kamera ska jag köpa?" eller när man hör "Om jag bara hade haft en bättre kamera så skulle jag ta bättre bilder."
Synen på att det är kameran som gör jobbet, inte fotografen.

Kloningsförbudet understryker detta ännu en gång. Det är kamerans sanning som gäller. Fotografen ska inte blanda sig i.

Det kan belysas igen genom att återgå till ögonoperationsexemplet ovan. Kameran som fotografen använde då 2001 var en Nikon D1X, en kamera med betydligt sämre exponeringsomfång än dagens digitalkameror (eller analoga kameror med negfilm, för den delen). Om bilden tagits idag hade ögonbilden inte varit några problem. Alltså, det är tekniken som drar gränsen för vad som är OK och inte.

Min ståndpunkt är _inte_ att kloning ska tillåtas, utan att kloningsförbudet bör kritiseras för att det fokuserar på kameran istället för journalistiken.
Mitt motiv är _inte_ att utan kloningsförbudet blir det bättre bilder utan att kloningsförbudet som princip missar målet.

Det ju lite ironiskt att jag själv, som tycker att kloningsdebatten är vilseledande, varit en av de som debatterat frågan mest aktivt. Anledningen är att jag tycker att själva debatten i sig är intressant. Alltså, vad är det som gör att kloningsdebatten engagerar som den gör?

Nu tar jag konsekvensen av ovanstående resonemang och avslutar härmed mitt debatterande om kloningen (inte minst för att frigöra tid och energi, som upptagits av debatten). Jag tror att jag nu har redogjort för alla mina synpunkter i bloggen. Detta sista inlägg gav förhoppningsvis svar på frågan varför jag gav mig in i debatten från första början.