Att sluta fotografera, del 5
Jag hamnade i en slags fotografisk kris för drygt ett år sedan. Sett i backspegeln ser jag nu två huvudorsaker:
1. Mitt frilanseri hade börjat gå bra.
2. Min läsningen av Susan Sontags Om fotografi hade gjort mig förvirrad.
Alltså: från att jag började frilansa hösten -03 och några år framåt var det främska målet hela tiden att få verksamheten att gå runt. Där låg fokus. När hjulen nu rullade av sig själv kunde jag lyfta blicken och fokusera på annat, till exempel att ta bilder. Och fundera kring fotografi. Funderandet triggades igång ytterligare av Om fotografi-läsningen.
Om fotografi gav mig å ena sidan nya insikter (och fick mig att ställa nya frågor) om fotografi, men å andra sidan gjorde den mig förbryllad. Jag undrade: Varför hade jag inte hört talas om Sontags briljans tidigare? Varför hade ingen på fotoskolan berättat något?
Jag började konspirationsteoretisera. Jag tänkte: Eftersom Sontag är så kritisk mot fotografin och fotografer så är kanske fotoskolorna rädda för att eleverna ska sluta fotografera om de läser hennes bok!
Åtminstone fick boken den effekten på mig. Jag började verkligen fundera vad jag höll på med. Var det kanske dags att sluta fotografera och utbilda sig till byggingenjör (husbyggen har alltid fascinerat) istället?
Nyligen lästa Fotografi - en introduktion har ett förord av Peder Alton, och jag hinner inte mer än ett tiotal rader in i det förrän jag läser:
"Men i längden har fotografins oskuld blivit lite för stor. När jag själv började skriva fotokritik i början av 1980-talet hade Susan Sontags On Photography funnits i tryck i nästan tio år men utan att lämna några avtryck i svensk fotodebatt. Om svenska fotografer och fotoskribenter läst den (någon kanske ändå gjort det men få talade om det) skulle förmodligen svensk fotografi tagit andra vägar. Och säkert skulle de rigida reglerna runt den svartvita dokumentärfotografin varit mildare."
Precis så.
Min väg ut ur den fotografiska krisen gick via denna blogg (dvs genom att teoretisera mera istället för att förtiga och förtränga), som enligt planerna ska knoppa av sig i en större fotojournalistisk sajt såsmåningom. Till stor del tack vare Susan Sontag.
Etiketter: att sluta fotografera, fotolitteratur, Om fotografi, Susan Sontag
7 Kommentarer:
Det kanske är enklare än att vara en konspirationsteori. Kanske är det så att fotografi i Sverige i mångt och mycket bär en tradition av hanverk och därmed har de aktiva fotograferna avsagt sig intellektualism och teori. Liksom ta bara Jens Assur och hur det i alla intervjuer kommer fram att han är något av autodidakt.
I konstvetenskap torde Susan Sontag vara något av ett standardverk på A och B-kurserna för studenter. De och Roland Bartes.
// Tomas
Tomas skriver: "Kanske är det så att fotografi i Sverige i mångt och mycket bär en tradition av hanverk och därmed har de aktiva fotograferna avsagt sig intellektualism och teori."
Tror verkligen att du har en poäng där!
Hej Adam! Jag undrar om du kan förklara en sak för mig?
Har just läst i fatt kloningsdebatten på din och Görans blogg. När jag läst har jag fått uppfattningen att jag helt delar din syn. Ända till jag läste om ditt motiv i ditt avslutningsinlägg. Då blir jag fundersam. Jag förstår inte riktligt vad du menar. Trots att du avslutat debatten kanske du ändå kan förklara.
Du skriver: ”Min ståndpunkt är _inte_ att kloning ska tillåtas, utan att kloningsförbudet bör kritiseras för att det fokuserar på kameran istället för journalistiken”. Du vill alltså inte att kloning ska tillåtas?!? Då är du alltså emot kloning, alltså för ett kloningsförbud? Precis som Göran? Då har du i så fall ”lurat” mig igenom alla inlägg. Jag har fått uppfattningen att du vill att kloning ska vara tillåten (fast användas med stor försiktighet). Men om du inte vill att kloning ska vara tillåten och det inte är det nu varför kritiserar du det i så fall? Vad är meningen med att kritisera om du inte vill ha en ändring? Det är kanske något jag missar, men jag förstår inte.
//Joacim
Hej
Susan Sontag, klart vi läste den boken då den kom. Det där struntsnacket om att fotografer inte skulle vara intellektuella osv, är ju bara just struntsnack. Personligen tycker jag inte Susan Sontag är mycket att hänga i julgranen. Problemet med Svensk fotografi är ju snarare så att nästan alla fotografer är ideinriktade. Först en ide, som sedan ska bli illustrerad. Kolla fotoskolorna,,,, snacka om att vara boklärda....sedan komma dragandes med Peder Alton, en kritiker som varit en jävla stoppkloss i Svensk fotografi...nej,läs på och plåta lite mer.
mickeberg
Där ser man. Vi har nog olika erfarenheter (och synsätt) helt enkelt.
/Adam
Jag har följt din blogg ett tag nu och gillar verkligen vad jag läser. Det är så skönt att hittat en plats där annat än Canons senaste kamera diskuteras. Jag läste själv Sontags bok för ett par år sedan och blev ungefär lika förvirrad som du. Sedan dess har jag letat efter samma klarsynta debatt med ljus och lyckta. Före sommaren kom jag över Edwards bok och blev mycket glad, den belyser i stort samma saker men är kanske lite mera teknisk.
För att kommentera Micke Bergs inlägg tidigare så kan jag bara säga att vissa av oss som jag själv och uppenbarligen Adam har ett behov av att fundera över vad vi gör, hur vi gör det och var det förmedlar. Det följer väl den postmodernistiska diskursen, det känns existentiellt viktigt att få diskutera detta. För vissa andra så blir det bara en massa dravel och de kommer längre av att bara agera utan en massa snack.
Ang. fotografiers sanningshalt så tror jag att skillnaden mellan de som debatterar mycket börjar i vilken syn man har på värden. Utgår man från en positivistisk syn att det finns en objektiv verklighet där ute som går att beskriva exakt om man bara använder exakta metoder, så kommer man till en annan slutsats än, om man ansluter sig till en relativistisk tradition. Den menar att det aldrig går att ge en objektiv beskrivning av verkligheten eftersom våra beskrivningar alltid är påverkade av berättarens erfarenheter. Grov generaliserat menar alltså positivisten att en bild kan vara helt sann om man bara går metodiskt tillväga medan relativisten menar att en bild bara förmedlar sanningen sådan fotografen uppfattar den. Jag själv, och Adam tror jag, ansluter oss (åtminstone till viss del) till den senare. Då kan man börja diskutera vilka val som är medvetna och omedvetna och om det spelar någon roll huruvida de är det för det som bildens/berättelsens resultat. Dessa grundsyner avspeglar sig i mycket såväl konstnärlig som sammhällelig debatt även om många inte är medvetna var de står och det finns inga givna svar. Därför kommer debatten leva vidare och vi med den.
/Magnus
Hej
Lite oförskämt var väl det här inlägget? Du menar att vi(jag) som tycker Sontags tankar är ganska ointressanta för dom är så självklara,inte tänker? Jag skriver blogg,jag gör böcker,jag har troligtvis läst ett antal fotoböcker mer än Er båda, dessutom har jag studerat drama teater film, 60 poäng på universitetet. Klart vi tänker, men problemet med tex postmodernismen var ju att det gjordes ingen fotografi.Det tänktes och konstruerades mest.Och att att det inte finns någon objektivitet eller att sanningen till stor del bestäms av fotografens blick är väl ändå självklarheter?
m berg
Skriv en kommentar
Links to this post:
Skapa en länk
<< Tillbaka till förstasidan