Stickningsveckan har gett lite resultat. Ett och annat mail har droppat in och en och annan diskussion har förts över MSN. Under en sådan konversation uppstod en ny idé till stickning, som om den ska bli verklighet kräver en ny resa till Kosovo såsmåningom. Kanske nästa vår.

Kanske har jag låtit alltför pessimistisk hittills i mitt resonerande kring stickningarna. Att jag fokuserat för mycket på prestationsångesten som vilar över ett tänkt projekt, istället för att höja blicken och se förbi hindrena.
Hursomhelst, nu fortsätter gnällandet.

Det är det här med ekonomin. Paul Hansen sa i min intervju apropå att som fast anställd ständigt ha en stickning på gång:

Det är inte alltid vi möter förståelse, det kostar ju pengar. Under David-reportaget var jag i Gävle kanske 40-50 gånger, svindyrt bara i bensinpengar. Så jag är glad att jag får göra det.

Som frilans är det man själv som ska betala de där bensinräkningarna. Och tacka nej till ett och annat reguljärt uppdrag som dyker upp, eftersom man just då är upptagen med stickningen.
När det stickningen väl är klar, om den blir klar, får man vara nöjd om man får tillbaka en bråkdel av satsad tid och ekonomi.

Ett reguljärt fotouppdrag ger runt 5000 kr (ex moms, f-skatt) beroende på uppdragets karaktär. Ett stort välarbetat bildreportage publicerat i en ansedd tidning ger i bäst fall det femdubbla. Arbetsinsatsen kan vara hundrafaldig. Timpengen låg, således.

Alltså: Större utgifter, mindre inkomster.

Ekonomin är ytterligare en tröskel att ta sig över innan stickningen kan sättas igång. Stickningen på sätt och vis kräver att man lever upp till konstnärsidealet (dvs att man ska känna sig bekväm med låg och osäker inkomst, trots att utgifterna är konstanta och alla räkningar ska betalas i tid).

Nej, nu vänder vi på det här. Imorgon blir det mer positiva tongångar!