Ur Om fotografi av Susan Sontag, som här ställer sig skeptisk till Diane Arbus fotografi:

Det mest påfallande i Arbus' verk är att hon tycks ha engagerat sig i ett av konstfotografins mest kraftfulla företag - inriktat sig på offer, på de olyckliga - men utan att syfta till att väcka en medkänsla som ett dylikt åtagande förväntas ha som mål.
[...]
"Man ser folk på gatan", skrev Arbus, "och det man egentligen lägger märke till hos dem är det som felas." Det enträgna likformigheten i Arbus' verk, hur långt hon än går från sina ptototypiska motiv, visar att hon hade förmågan att med kameran som vapen få fram ett intryck av vånda, vansinne, mentalsjukdom hos vemsomhelst hon porträtterade.
[...]
Ser de sig själva, undrar betraktaren, på det viset? Vet de om hur groteska de är? Det tycks som om de inte vet det.
[...]
Hennes [Arbus'] självmord tycks garantera att hennes verk är seriösa, inte voyeuristiskt, att det är deltagande, inte kyligt. Hennes självmord tycks också göra fotografierna mer förödande som om det bevisade att fotografierna hade varit farliga för henne.

Några av Diane Arbus bilder här.