Det snackas om Tour de France och dess dopingproblematik och själv tänker jag att det inte är så konstigt; det är en omänskligt hård tävling. Ibland är viljan att vinna är större än moralen.

Jag tävlingscyklade i 13-14-15-årsåldern, och redan i den åldern var det tre-fyra-fem dagars träning i veckan, och minst en tävlingsdag på helgen.
Mitt första ungdoms-SM 1994 i Södra Sandby, några mil därifrån jag bor idag, tempolopp över 10 km. Den skånska slätten verkar fin och inbjudande, men är förrädisk. Efter vändningen halvvägs får jag känna på motvinden, en vind som aldrig ger sig, som inte har något annat att blåsa på än på 44 kg Adam. Jag blåser bort och hamnar på en 13:e plats.
Två år senare, min sista USM-start, Eslöv 1996. Står i startfållan, två minuter till start. Lyfter upp bakhjulet, trampar ett varv för att lägga upp kedjan på lättaste växeln.
Knak.
Växelreglaget är av och cykeln ofarbar.
Hittar i sista stund en lånecykel, men sadeln, styret, pedalerna, allt är felinställt och jag trampar så gott det går men rullar in på en 13:e plats igen.
Jag ser det som ett tecken.

Någon månad senare, på tempo-sträckan i Asarum. Här har jag de senaste åren klockat mig själv på de den välkända tiokilometersbanan.
Första gången: drygt 20 minuter. Sen någon minut bättre för varje säsong. Målet är att komma under 15 minuter, vilket betyder 40 km/h i snitt, vilket i sin tur betyder 42-43 km/h på raksträckorna eftersom man tappar fart i uppförsluten och vid vändningen.
Bästa tiden dittills: 15:16.
Denna kväll i augusti klockas jag på 14.59.
Jag rullar hem, hänger upp cykeln i hakarna i förrådstaket, pyser ut luften ur däcken.
Där hänger den orörd tills jag säljer den några år senare.

Fotografin då?
Jo, cykeln övergas till förmån för popbandet, vilket en dag i april 1998 ska plåtas, och jag frågar en kompis som ställer upp som fotograf, jag lånar farsans systemkamera, och där någonstans sås ett frö. På hösten köper jag själv min första kamera, några vänner inreder ett mörkrum, och som man brukar säga: På den vägen är det.