Jag snackade om film med en av mina kollegor i frilanskollektivet häromdagen. Jag sa att jag har svårt att ta till mig film som är äldre än sisådär 20 år, eftersom jag då hänger upp mig på tekniska detaljer; hur färgåtergivningen är, hur scenövergångarna är gjorda, hur skådespelarna pratar. Ju större tidsrymd mellan nu och filmåret, desto fler saker att hänga upp sig på och som ligger i vägen för en bra filmupplevelse.

Som när jag såg Bergmans Sjunde Inseglet för nåt år sedan. Jag vet ju att det är en bra film, men ändå kunde jag inte ta till den. Istället skrattade jag opassande högt åt spela-schack-med-döden-scenen:

- Vem är du?
- Jag är döden.
- Kommer du för att hämta mig?
- Jag har redan länge gått vid din sida.
- Det vet jag.

Nu är det kanske dags att ge Ingmars filmer en andra chans.

Ingmar Bergman, 1918-2007.