Intervju: Anna Clarén
Anna Clarén
"En bra bildjournalistisk berättelse svarar på de journalistiska frågorna - vem? när? hur? varför? - och beskriver vem som är på platsen, vilken plats det är, vad de gör där, hur de ser ut, osv. Men en bild på en person ska samtidigt kunna berätta om dess personlighet, hur en person faktiskt är just då, i mina ögon."
Anna Clarén är frilansande fotograf och huvudlärare på bildjournalistikutbildningen på Biskops-Arnö. Sedan hon själv gick ut från Biskops-Arnö som elev för tio år sedan har hon frilansat för kvälls- och dagspress samt magasin. I höstas kom hon ut med fotoboken Holding, som vann pris för Årets Bästa Fotobok av Svenska Fotografers Förbund.
Intervjun med Anna gjorde jag den 29 mars på ett café vid Fridhemsplan, Stockholm. (Ett blogginlägg om intervjun skrevs samma dag och finns här.)
Läs intervjun här.
---
Detta är intervju 2 av 5 i denna serie.
Tidigare intervju:
Jens Assur, läs här.
Kommande:
Sven-Erik Sjöberg - DN-fotograf
Sofie Isaksson - fotochef på Nerikes Allehanda
Paul Hansen - DN-fotograf, mångfaldig ÅretsFotograf
(Mer info i detta inlägg.)
Uppdatering 070627: Debatten fortsätter också här.
Etiketter: Anna Clarén, artikel/essä/intervju
1 Kommentarer:
Bra intervju som väcker en hel del frågor. Något oroad blir jag över Annas syn på objektivitet och sanning. Oroad därför hon ska vara huvudlärare på Biskops-Arnö där man ägnar sig åt bildjournalistik. Och ur det perspektivet har jag svårt att förstå hennes resonemang.
Anna säger:
"Detta för att det aldrig finns någon objektiv sanning. Däremot flera sanningar som alla är lika sanna."
Att det inte finns en hundraprocentig objektiv sanning tror jag de flesta med lätthet kan enas om. Detta betyder inte att alla "sanningar" är likvärdiga eller lika relevanta. Man kan ju faktiskt vara mer eller mindre objektiv. En journalist bör sträva åt så stor objektivitet som det är möjligt. Utifrån det måste man göra adekvata val. Menar Anna att alla sanningar är lika mycket värda? Man kan ju faktiskt förleda läsaren genom att välja en förvisso sann men gravt missvisande bild!
Anna säger:
"Däremot bör man alltid stå för sin egen upplevelse av situationen, sin egen sanning."
Vad menas med "egen sanning" egentligen?
Skiljer den sig från en mer objektiv sanning?
Dessutom är det väl inte journalistens främsta uppgift att förmedla sina upplevelser!? Journalisten ska förmedla information och kunskap som ger mig som läsare möjlighet att förstå ett skeende.
Om en journalist är synnerligen kunnig och omdömesgill kan möjligtvis dennes egna upplevelser eller personliga tankar tillföra något.
Anta att en journalist är dåligt insatt i en fråga, men tror sig vara kunnig. Den journalistens upplevelse är väl knappast intressant. Hur "egen" den upplevelsen än är och hur mycket han/hon än "står" för den.
Ur intervjun:
"ah: Kan bilder vara osanna? Eller är alla bilder alltid sanna på ett eller annat sätt?
ac: En bild kan vara osann på så sätt att du ljugit för dig själv, att du har tagit bilder som inte berättar det du vill berätta."
Vad menas egentligen med "ljugit för sig själv"?
Möjligen har jag totalt missuppfattat hela Annas resonemang, men jag anar en oroande oklarhet över gränsdragningen mellan journalistik och konst. I sitt resonemang sätter Anna hela tiden fotografens perspektiv före mottagarens. Något som i ett journalistiskt sammanhang känns minst sagt illa. Är egots behov viktigare än mottagarens behov?
Och så lite om Pieters bilder:
För mig innehöll Pieters bilder från Colombia inte någon särskilt upplysande historia. Det berättade, mycket poetiskt, en hel del om Pieters upplevelser, men tillförde egentligen inget nytt till min bild av de utsattas situation i Colombia. Situationen är mörk, men det är väl knappast någon vi inte redan visste. Dessutom hade jag problem med det något romantiska skimmret i bilderna.
Thomas Nilssons klassiska reprotagebilder gav mig däremot svar på många frågor kring hur det faktiskt förhöll i New Orleans efter orkanen. Thomas egna upplevelser kan jag eventuellt gissa mig till, men de står definitivt inte i berättelsens fokus. Eftersom jag bedömde bilderna i ett Årets Bild sammanhang så ansåg jag att Pieters bilder är journalistiskt mycket svagare än Thomas. Därmed inte sagt att det klassiska reportaget alltid är att föredra.
Slutligen en liten favorit i repris!
Anna säger att hon aldrig skulle klona bort eller lägga till något i en bild. Gott så.
Men då hon ger råd till Adam beträffande ett problem i ett reportage så rekommenderar hon honom att ändra belysningen i lokalen.
Varför kan t.ex en liten kosmetisk kloning i en bild, låt säga en liten störande servett(!) längst ner i ena hörnet, vara en större lögn än att ändra ljuset på platsen?
Skriv en kommentar
Links to this post:
Skapa en länk
<< Tillbaka till förstasidan