Sol i Prag

Pawel kommenterade ett av inläggen från Prag förra veckan:

... bilderna från Berlin var skarpa och i färg. Så fort du började skriva om Prag så har bilderna sedan dess varit svart/vita, tonade(?) och med mycket oskärpa! Vad beror detta på???

Min första tanke var att det var tillfälligheter. Under resan plåtade jag bara sporadiskt, jag hade inga uppdrag, så bilderna kom till lite på måfå. Och när jag sedan valde ut bilder till bloggen var det lika slumpmässigt.
Magkänsla snarare än eftertanke.
Alltså, Prag är inte gråare än Berlin, tänkte jag.

Men, just därför har Pawel en poäng.
Om jag nu inte hade något mål med fotograferandet, vad var det då som drev mig till att fotografera? Vad är det som styr magkänslan? Och vilka bilder valde jag att ta?
Jo, förmodligen bilder som stämde överens med min (förutfattade?) bild av platserna jag var på.

Berlin:
Hippt, nytt, spännande. Ta till exempel nya Hauptbahnhof, centralstationen, som fascinerade mig med sin glas-och-stål-arkitektur och med tågbanor in från alla håll i alla tre dimensioner. Och de snygga gallerierna, trendiga caféerna.

Prag:
Gamla hus, mörka gränder, flotta palats vid kullerstenstorg. Det var här strök Franz Kafka omkring och önskade att ingen skulle få läsa allt det mörka han skrivit (men historien ville annorlunda).

Så förstås. Berlin färg. Prag svartvitt.

När jag fått Pawels kommentar tittade jag genom bilderna igen. Någon solig Prag-bild måste jag väl ändå ha!
Nej, knappt någon. Nästan alla bilder jag tog i Prag togs i skymningen. Bilden som är här bredvid, Karlsbron fotograferad genom en fönsterglugg från tornet vid dess östra fäste, var det soligaste jag hittade i bildmappen.
Trots att solen faktiskt sken hela dagarna.