En kund ringde igår och ville ha ett porträtt på en dansk professor. Sagt och gjort, idag satte jag mig på tåget mot Köpenhamn, hann inom pocketaffären på Centralen först där jag hittade några Israel/Palestina-relaterade böcker, bland annat Amos Oz Hur man botar en fanatiker. Det är en tunn bok med ett tungt innehåll; herr Oz har en otroligt skarp penna.

Hursomhelst, den danska professorn håller till på tekniska universitet som ligger en mil utanför centrum, och det slår mig igen (samma tanke varje gång jag är i Köpenhamn) hur lite jag känner till om den här staden. Som Malmöbo upprepar man slentrianmässigt att det som är så bra med Malmö är att det ligger nära Köpenhamn men jag är sällan där, och när jag är där går jag mest på bekanta gator (ja, Ströget typ). Förmodligen har jag bättre koll på Belgrad och Sarajevo än på Köpenhamn. Jag har liksom aldrig gått in för att lära känna Köpenhamn. Den ligger för nära och är för likt Sverige för att man ska kunna upptäcka dess identitet, kanske.

Alltså, jag tar en taxi mot universitetet och den kvinnliga taxichaffisen kör förbi Parken och pekar: Där ska Danmark möta Sverige i fotbollen imorgon.
Hur går det? undrar jag.
Sverige vinner, säger hon. Svenskarna är mer kampvilliga, de ger sig inte så lätt, så som danskarna gör.
Och hon tillägger: Jag är egentligen inte danska, då hade jag inte kunnat säga så. Jag kommer från Tyskland. Och vi tyskar är också kampvilliga.

Jag hittar professorn i rum 012 i byggnad 425 på universitetsområdet (ljusgula tegelbyggnader, inte olikt min högstadieskola, men jo, lite mer klass på arkitekturen är det nog).
Ska du se fotbollen? frågar jag, i brist på andra samtalsämnen.
Ja, det ska jag väl, säger han, och frågar mig: Hur tror du det går?
Det blir 1-1, säger jag diplomatiskt.

Vi tar några porträtt, stenväggar i bakgrunden, disigt väder som ger bra ljus. Han småler när jag säger att han ska försöka se käck ut.

När bilderna är tagna tackar vi ömsesidigt och tar i hand, och när jag just vänt mig om för att gå säger han:
Danmark vinner. Jag tror verkligen det. Ni har inte en chans.
Och han småler lite käckt.