Vi såg Capote ikväll, filmen om hur Truman Capote skriver sin dokumentärroman Med berått mod. In cold blood är originaltiteln. Stark och välgjord film, snyggt filmat så när på en scen där Truman sitter och skriver vid sitt skrivbord och kamervinkeln är sådan att en golvlampa bakom honom ser ut som vore det en hatt på Trumans huvud.

Hursomhelst, jag läste just i SvD:s webarkiv en interjvu med en portugisisk författare att en bra roman ska kännas som om den är skriven just för dig. Riktigt så kändes inte Capote men jag kände ändå igen mig i, och kände med, filmens Truman.
"Folk brukar döma mig efter hur jag är, att jag pratar konstigt, och de har alltid fel", säger Truman i filmen.
"Du pratar så konstigt", sa tvåochetthalvtårige William till mig när jag hälsade på i våras.
"Ja", svarade jag.

Som nån sa (men i ett helt annat sammanhang): Så jävla unik är jag inte.