Ur Om fotografi av Susan Sontag, apropå att ta bilder, som jag skrev om i Att sluta fotografera, del 2:

Ändå ligger det något rovgirigt i att ta en bild. Att fotografera människor är att våldföra sig på dem, genom att se dem som de aldrig kan se sig själva, genom att ha en kunskap om dem som de aldrig kan ha; det förvandlar människor till ting som symboliskt kan ägas. Precis som kameran är en sublimering av geväret är det ett sublimerat mord att fotografera någon [...).

Som Pawel mycket riktigt påpekade efter förra Om fotografi-citatet igår så är Sontag även här väl extremt akademisk. Att jämföra fotograferande med mord! Kom igen, liksom!
Men inte desto mindre är det intressanta tankar. Och det ligger nåt i vad Sontag säger. För om vi vänder på det, om det vore helt "ofarligt" att fotografera, varför drar vi oss för att tex fotografera okända människor på stan? Varför får vi skuldkänslor när vi smygfotograferar och blir upptäckta?