Jag och Catrin tog bilen ut till Bokskogen idag.

Bokskogen. Stort B, bestämd form. The Bokskog, likom. Jag trodde det var ett skämt första gången jag hörde talas om den. Som om det bara finns en skog i närheten av Malmö. Där jag är uppvuxen i Korpadalen utanför Karlshamn är det skog precis utanför hustomten (och närmare än så eftersom en del skog har vuxit sig in förbi tomtmarkeringen). Där behöver man inte ta bilen för att få se bokar och tallar och granar och björkar och sjöar.
Men i Malmö är det så. Om man inte nöjer sig med Pildammsparken eller Slottsparken så får man åka ut till Bokskogen utanför Oxie.

I Bokskogen finns utmärkta (som i att de har märkts ut) stigar att gå på, så att vi stadsmänniskor inte ska gå vilse. Vi gick en runda skyltad med gula romber, 3,2 km, men började på den baklänges och snart hade vi kommit lite vilse ändå. Då vände vi och gick tillbaka tills vi kände igen oss igen.

Skog är en schysst uppfinning. Vi stadsmänniskor blir så där klyschigt avstressade när vi ackompanjeras av fågelsång istället för mobilringsignaler, och där kan man gå hand i hand och prata om vilka historier som lämpar sig att dra upp i ett tal på våra vänners bröllop om tre veckor.