Moa bloggade för ett tag sedan om sina tankar kring en porträttbild på en flygchef som hon tagit; flygchefen hade just omkommit i en helikopterolycka.

Jag kom att tänka på det när jag igår läste mer ur Barthes Det ljusa rummet. I ett stycke beskriver han sina tankar om en bild från slutet av 1800-talet som visar en ung man. Mannen sitter tillbakalutad mot en stenvägg. Handfängslad. Dödsdömd.

Foto är vackert, pojken likaså: det är studium-delen. Men punctum, det är att han skall dö. Jag ser både att detta skall hända och att detta har hänt; jag kan skräckslagen iaktta ett perfektiskt futurum vars insats är döden. Genom at ge mig det absolut förflutna i ställningen (aoristos), talar fotografiet till mig om döden i futurum. Det som träffar mig, som ett nålstick, är upptäckte av denna likvärdighet.

(Mannen på bilden hette Lewis Payne och avrättades den 7 juli 1865, dömd för mordförsök på utrikesministern W H Seward. Se bilden, tagen av Alexander Gardner här.)