Jag kom plötsligt att tänka på något jag läst för länge sedan; letade upp boken i bokhyllan och skumläste de första 40 sidorna innan jag hittade det:

Det är deras språk, inte mitt.
Jag har inget språk, bara handlingar - man har det man tar, lille James, du tog min bild.
Hela Sverige såg det och vände ryggen till, jag vann tävlingen - årets modell, James skulle komma till Sverige för att ta bilderna, och det gjorde han. James Sutherland, fotograf.
Tog bilden av mig, den berömda bilden, fjorton år var jag, perfekt, nästan femton.
Bilderna spreds. Spridde sig, bredde ut sig i Vecko-Revyn, Elle, i Vogue.
Det var hans bilder, inte mina, de tillhörde honom, inte mig, det var före supermodellerna, alla kan deras namn nu, så var det inte då, inget namn.
Det enda namn som stod vid bilderna var fotografens, James Sutherland. Och namnet på den som ritat kläderna, sminkat, gjort håret - någon gjorde mitt hår. Mina ögon. Min mun.
Vad angick det mig?
Jag var bara någonting de satte ihop, omständligt, det var några som gjorde mig. Sminkade dit ett ansikte. Satte det på mig som kläderna.
Är du klar med hennes hår, händerna?
Vänta, jag ska bara göra ögonen, munnen.
Du får henne när jag är klar med henne.
James tog min bild, jag fick aldrig tillbaks den. Först tog han bilden och sedan tog han resten, det gick inte, James.

(ur Nästa som rör mig av Bodil Malmsten.)

Susan Sontag är inne på samma spår i Om fotografi - att fotograferandet är en aggresiv handling.
Man tar en bild.
Och man kan undra: Med vilken rätt?