Lämnade Island i ottan, landade på Arlanda några timmar senare med ett missat samtal på mobilen; maestro Wiehe hade talat in ett meddelande, han hade fått en idé häromkvällen. När jag är tillbaka i Malmö igen ska vi se om det går att göra något av den idén.

Under eftermiddagen i Stockholm passade jag på att träffa Josefine, min kompis från Viebäck-fotoskole-tiden, och det visade sig lämpligt nog att Josefine, som nu pluggar på Konstfack, just gjort ett arbete om bilden och trovärdigheten.

I arbetet hade hon gjort en bild föreställande två personer. Men de båda personerna var aldrig tillsammans framför kameran, bilden är ett montage av två bilder tagna på samma ställe men vid olika tidpunkter.

Ett uppenbart exempel på att man aldrig kan lita på bilder. Fast man kan också vända på det; de båda personerna på bilden känner varandra, och skulle mycket väl kunna ha varit på den där platsen vid samma tillfälle. Att sammanfoga dem på samma bild är kanske snarare en rekonstruktion, inte en förvanskning, av verkligheten.

Alla vet att man inte kan lita på bilder, men ändå agerar gemene man som om bilder visar sanningen. En illustration av detta är vad som ofta uppkommer på de jobb jag är ute på tillsammans med skrivande journalist. De som intervjuas frågar om de får läsa texten innan publicering - de vill kolla så att de citerats rätt, uttryckt sig på ett sätt de kan stå för - och förstås är det OK.

Aldrig ber samma människor om att få se bilderna jag tagit på dem, åtminstone inte för att kontrollera att bilderna är sanningsenliga, rättvisande.

Att en text kan vara vinklad och subjektiv, rent av missvisande, är man väl medveten om, men man verkar inte reflektera över att det är på samma sätt med bilder.

Om detta pratade jag med Sven-Erik Sjöberg, DN-fotografen, häromveckan, och det kommer jag att skriva om i Kamera&Bild framöver. Sven-Erik tog en porträttbild för något år sedan som blev uppmärksammad för det. Visade bilden sanningen?