Vi begravde farfar idag. Det var en fin vårdag och hela släkten var samlad. För sista gången, som någon påpekade, eftersom farfar var den sista länken som band ihop den delen av släkten.

När jag såg alla blev det så uppenbart att livet, trots döden, på sätt och vis är evigt. Farfars gener och egenskaper går igen i de fem barnen, tio barnbarnen och femton barnbarnsbarnen (varav den senaste föddes nästan samtidigt som farfar dog).

Själv fick jag ärva en smula företagsamhet och farfars stamning, vilken på sätt och vis har varit till nytta. När jag i januari 2001 efter tre dagar i lumpen redan tröttnat på den tillvaron blev stamningen mitt trumkort; jag fick frisedel och massor av tid att tillbringa i mörkrummet. Där tog jag fram mina arbetsprover till fotoskolorna, vilka ledde mig till Fotoskolan i Viebäck, och i förlängningen hit där jag är idag.