Loffe

Porträttfotot är ett slutet kraftfält. I det korsas, möts, deformeras fyra imaginära krafter. Framför objektivet är jag på en och samma gång den jag tror mig vara, den jag vill att andra skall tro mig vara, den som fotografen tror mig vara och den som han använder sig av för att visa upp sin konstförädighet med.
(ur Det ljusa rummet, av Roland Barthes)

---

Nya numret av Dagens Arbete kom med posten idag, och där fanns några av mina bilder på Loffe Carlsson, men inte den av bilderna som jag gillade bäst. Jag visar den här istället. (Läs mer om hur bilderna kom till i inlägget från den 20 februari.)

Jag gillar bilden av samma anledning som DA-redaktionen valde bort för (gissar jag); Loffe ser gammal ut, man känner inte riktigt igen honom.

Ganska ofta händer det att bildredaktörerna tycker annorlunda än jag om mina bilder. På gott och ont, skulle jag tro. Risken finns ju att jag till varje pris håller fast vid en darling som egentligen borde dödas, och då är det bra om redaktören träder in som arkebusator. I andra fall gör jag nog rätt i att framhålla mitt tyckande.

Och vad som är rätt visar sig kanske inte förrän långt efteråt, när man fått distans till bilderna.