Var går gränsen? del 2
Micke Berg plockade upp min tråd om photoshoppade bilder ("Adobe Award!") och skriver på sin blogg:
Bland annat frågade sig någon hur man skulle ställa sig till Pieter ten Hoopens svartvita, ganska hårt shoppade bilder som vann förra året. I mina ögon var det just photoshoppandet som gjorde dom extra intressanta. Dom blev spöklika, såg konstiga ut. Det passade den gången [...]
Jag skrev en kommentar att problemet är kanske sammanblandningen mellan konstfoto och dokumentärfoto, och Micke svarade:
Varför ska man skilja på pressfoto o konstfoto? I så fall blir pressfoto ett skällsord, något som är dåligt. Vad är Bresson, Nachtwey,Koudelka, Mary ellen mark, Petersen,Salgado,Peres,Capa,mmmm?Press eller konst?Bra fotografi.
Jag har tänkt mig att skillnaden mellan press/dokumentärfoto och konstfoto är ungefär densamma som mellan en skönlitterär och en journalistisk text.
Dock, liknelsen haltar. En journalistisk text beskriver något som faktiskt hänt. Motsatsen är fiktion.
Men till skillnad från den fiktiva texten som uppkommer i någons fantasi, har alla bilder mer eller mindre sin grund i vår fysiska vardag. Ljus som träffar film/sensor.
Så, när blir en bild bli fiktiv? Är Pieter ten Hoopens Pakistan-bilder fiktion? (det måste väl vara det jag menar eftersom jag tycker att de är över-photoshoppade? Se bilderna här.)
Frågan återkommer: Var går gränsen? Vad är dokumentärt, vad är fiktion, och spelar det någon roll?
Etiketter: fotojournalistik
6 Kommentarer:
Även om en gräns kan vara luddig tror jag det är misstag att därmed tro att det inte finns några skillnader alls! Just själva gränsområdet utgör ju bara en liten del av de två gränsande områdena. Att utifrån gränsområdets karaktär dra slutsatser om helheten leder en fel. Så fort man rör sig bort från gränstrakterna blir ju skillnaderna snabbt ganska uppenbara.
Eftersom förutsättningar och syften oftast är vitt skilda mellan konstfotografi och pressfotografi bör man ha klart för sig vad det faktiskt är man tittar på eller diskuterar. T.ex är kraven på trovärdighet och sanningshalt vitt skilda mellan konst och journalistik.
Du säger Adam:
"Jag har tänkt mig att skillnaden mellan press/dokumentärfoto och konstfoto är ungefär densamma som mellan en skönlitterär och en journalistisk text.
Dock, liknelsen haltar. En journalistisk text beskriver något som faktiskt hänt. Motsatsen är fiktion.
Men till skillnad från den fiktiva texten som uppkommer i någons fantasi, har alla bilder mer eller mindre sin grund i vår fysiska vardag. Ljus som träffar film/sensor."
Tycker inte alls att liknelsen haltar. Både poesi, skönliteratur och en bruksanvisning har också "mer eller mindre grund i vår fysiska vardag". För varifrån hämtar poeten sina symboler och "bilder"?
Pieters bilder rör sig i ett gränsland och därför uppstår diskussion om vad hans bilder är.
Vad Pieters avsikter har varit vet jag inte och han kanske har åstadkommit precis det han ville. För mig personligen ger den höga graden av bildbehandling OCH val av motiv en större abstarktionskänsla vilket snarare är att likna vid poesi än journalistik. Pieters bilder säger i bästa fall något allmänt/universellt men väldigt lite om det specifika i det skildrade sammanhanget. Hans Pakistanbilder säger mig mer något om katastrofer och lidande i allmänhet än om de faktiska händelserna i Pakistan. Och det är just det sistnämnda som främst gör att jag köper en dagstidning. För det mer specifika och konkreta. Därmed inte sagt att en konstnärlig bild inte kan säga något sant och konkret eller att en pressbild aldrig kan säga något poetiskt. Men syftet och sammahanget bilderna ska ses i (dagstidning eller galleri) kan ge stora tolkningsskillnader av samma bild.
Vad trevligt det är att få sådana genomtänkta kommentarer! (Du har inte funderat på att börja blogga själv om de här frågorna?)
/Adam
Tack Adam för vänliga ord!
Uppskattar att du har orken att driva en blogg och därmed bl.a ge offentligt utrymme för diskussion och tankeutbyte kring denna och många andra intressanta frågor du tagit upp!
Beundrar din energi - skulle aldrig själv lyckas hålla igång en blogg! Däremot är det perfekt att läsa och delta när andan faller på!
/Pawel
Men fotografier säger väl inte så himla mycket egentligen? Ursäkta provokationen. Hur mycket lär man sig om palestinakonflikten bara av att titta på pressbilderna från den? De bekräftar oftast bara de invanda föreställningar jag har i mitt huvud. Konsten, litteraturen och ibland också den journalistiska texten fördjupar, analyserar och får mig att reflektera på ett helt annat sätt.
Jag har försökta titta på konfliktbilderna i World Press Photo och får en märkilg känsla att det är en kuliss, en show. Gör de här estetiska ofta svartvita bilderna av krig och lidandet någon skillnad? För vem tas de här bilderna? Jag tycker ofta estetiken och kompositionen står i vägen för de känslor eller berättelser som bilden kanske vill förmedla.
Är inte bilder som säger "lita inte på mig" mer intressanta och sanna än bilder som försöker vara trovärdiga när de inte är det?
Blir inte möten (t ex. fotograf-objekt) mer intressanta när det finns ett tydligt subjekt? Eftersom vi verkar vara ense om att det inte finns några objektiva bilder så blir det mycket mer intressant om subjektet får märkas i bilderna. För mig är Pieter ett tydligt subjekt. Han påstår någonting med sina bilder.
bara lite lösa tankar och frågor i all hast. Tack för debatten!
/sofia ekström
Men fotografier säger väl inte så himla mycket egentligen? Ursäkta provokationen. Hur mycket lär man sig om palestinakonflikten bara av att titta på pressbilderna från den? De bekräftar oftast bara de invanda föreställningar jag har i mitt huvud. Konsten, litteraturen och ibland också den journalistiska texten fördjupar, analyserar och får mig att reflektera på ett helt annat sätt.
Jag har försökta titta på konfliktbilderna i World Press Photo och får en märkilg känsla att det är en kuliss, en show. Gör de här estetiska ofta svartvita bilderna av krig och lidandet någon skillnad? För vem tas de här bilderna? Jag tycker ofta estetiken och kompositionen står i vägen för de känslor eller berättelser som bilden kanske vill förmedla.
Är inte bilder som säger "lita inte på mig" mer intressanta och sanna än bilder som försöker vara trovärdiga när de inte är det?
Blir inte möten (t ex. fotograf-objekt) mer intressanta när det finns ett tydligt subjekt? Eftersom vi verkar vara ense om att det inte finns några objektiva bilder så blir det mycket mer intressant om subjektet får märkas i bilderna. För mig är Pieter ett tydligt subjekt. Han påstår någonting med sina bilder.
bara lite lösa tankar och frågor i all hast. Tack för debatten!
16:44
Svar till Sofia:
Jag ville med mitt inlägg inte på något sätt försvara eller egentligen lägga några värderingar på hur många pressbilder faktiskt ser ut! Jag håller fullständnigt med dig i din uppfattning om t.ex många WPP-bilder! Men jag tycker att det är annan diskussion. Diskussionen rörde sig om konst- och pressfotografins karaktär, inte kvalitet.
Din känsla av att fotografier inte säger så mycket håller jag med om, men det beror väl snarare på att bilderna tenderar att älta samma sak om och om igen, t.ex mänskligt lidande. Jag uppfattar t.ex Pieters Pakistanbilder och mycket av det s.k "Danska undret" som samma gamla historier i nya förpackningar. Det fångar blicken men sen riskerar man bli besviken. Låt mig poängtera att jag mycket väl kan uppskatta t.ex många av Pieters bilder, men jag diskuterar dom här ur ett journalistiskt perspektiv. Och där tycker jag dom är något tveksamma.
Jag tycker inte att ett möte blir mer intressant per automatik bara för att det finns ett tydligt subjekt.
Om subjektet inte har någon intressant tanke blir det naturligtvis bara trist.
Inte heller blir väl något automaiskt ointressant om någon försöker vara objektiv! Tvärtom kan detta ge stora möjligheter till att bilda sig en egen uppfattning.
Det avgörande är ju om avsändaren har någon intressant tanke eller idé!
/Pawel (som också tackar för denna diskussion!)
Skriv en kommentar
<< Tillbaka till förstasidan