På café i Gracanica, Kosovo

Söndag. Det må vara viilodagen, men det är inget för oss. Visserligen tog vi en sovmorgon, men sedan åkte vi ut med vår serbiska tolk till de serbiska enklaverna utanför Pristina.

I Pristina centrum bor bara albaner numera. Serberna bor utanför i byar runt omkring.

Vår tolk berättade att hon har många albanska vänner i Pristina och att de alla pratar serbiska, men aldrig när de är ute bland folk. Ingen vill vara den som umgås med en serb.

Taxichaufören som körde oss ut till de serbiska enklaverna gjorde det högst motvilligt.

Det finns få områden i världen som är så etniskt homgena som de i Kosovo. Albaner och serber må leva sida vid sida, men aldrig tillsammans.

Utom i ett fåtal fall. Vi har hittat några. Det blir superba reportage.

Vi fick efter mycket om och men besöka en serbisk man. Om vi lovade att inte publicera några bilder eller citat i annat än svenska tidningar så gick han med på att svara på våra frågor. Först motvilligt, sedan (efter ett par rakija (det serbiska nationalbrännvinet)) pratade han gärna om allt, framför allt hur bra det var under Tito-tiden, och ville inte att vi skulle gå.

Några timmar senare, på en restaurang med serbisk mat (jag som vegetarian hänvisades till pommes frittes och ostomelette, men jag klagar inte, jag har varit på Balkan förr och vet att det inte är en kulinarisk upplevelse för en icke-köttätare) såg vår tolk trött ut. Och lite tagen.

- Jag har haft många intressanta dagar här i Kosovo. Men den här dagen var speciell.

Hon berättade att hon aldrig hört serber prata om ett självständigt Kosovo på det här sättet. På ett konkret sätt. Som om Kosovo faktiskt, oavsett vad serber i Belgrad och Kosovo tycker, kommer att bli självständigt en dag, och att det då gäller att förhålla sig till det.

Det är så intressant att få vara här och observera, och jag känner mig så priviligerad att ha ett yrke som ger mig tillträde. Som ger mig möjligheter. Och utmaningar. Att försöka förstå (fast jag är förstås inte i närheten av förståelse).