Ordet för dagen här i Skåne har varit "snökaos" (kaos blir det varje gång det snöar här).
Dagens tre inplanerade jobb blev alla inställda pga oframkomligheten.

Så istället för att göra det jag tänkt - stressa fram och tillbaka till Lund för de olika jobben - gjorde jag något som jag inte gjort på fem år: Köpte film. Kodak Tri-X. Min forna favvofilm, Ilford HP5+, fanns inte i sortimentet.

Jag är egentligen inbiten digitalfotograf. Den första digitalsystemaren köpte jag efter året på fotoskolan då jag spenderat all min tid i mörker och kemikalielukt, och gjorde vad som helst för att få komma ut i ljuset igen. Jag har aldrig längtat tillbaka.

Men jag har upptäckt en svaghet med digitalfoto. Det finns inga bra kompakta kameror som levererar bilder i god kvalitet. Man är hänvisad till de klumpiga systemkamerorna.

Jo, nya Leica M8 finns förvisso, men de finns inte i lager. Vill man ha en får man ställa sig i kö och vänta upp till ett år. Och då får man lägga fram drygt 40 000 för kameran och runt 20 för en glugg.

Så, istället slog det mig (efter att ha inspirerats av intervjun med Sandra Qvist i nya Kamera&Bild) att jag skulle damma av en av mina favoritkameror från analogtiden, en Voigtländer Bessa-L med 15 mm-optik. Helt manuell, skärpan får man höfta genom att uppskatta avståndet.

Inspiration!

Det är inte gratis att plåta analogt - jag har inte än vågat kolla hur mycket labben tar för att framkalla och kopiera en film - men jag förmodat att man kan ta ganska många rullar innan man gjort av med pengarna som motsvarar den digitala Leican.

Bessa-kameran och de tio tri-x-rullarna åker med till Kosovo. Jag har en idé om hur jag ska använda kameran där.