Hej Adam!

Din blogg är intressant läsning.
Kul att du har viljan att diskutera bildjournalistik på ett seriöst sätt.
En diskussion som behövs.

Kul också att du gillade mina boktips.
Jag gillade också verkligen Shutterbabe.
En intressant anekdot (som du kanske redan har listat ut) är att den äldre och mer etablerade manlig kollegan som bokens huvudperson i frustration ger barnhemsstoryn i Rumänien till är självaste James Nachtwey. Han har förnekat det senare men författarinnan har fortsatt att hävda att hon har rätt (jag snubblade över hennes inlägg i den debatten när jag googlade hennes namn).

En annan bra bok är en om Diane Arbus som jag läste i höstas. Diane Arbus: A Biography av Patricia Bosworth. Kanske inte så mycket om bildjournalistik, men en välskriven bok om en fascinerande fotograf och ett fascinerande livsöde. Det kom ju en film ("Fur") baserad på den boken nyligen, har inte sett den och den fick dålig kritik. Men boken är som sagt läsvärd.

Några tankar om vad du skrivit om bildjournalistik och om vad Pawel sa i den mycket läsvärda intervjun (fortsätt gärna att intervjua andra intressanta bildmänniskor om du har tid och ork).

Liksom Pawel håller jag inte med om att ord skulle vara objektiva.
Men ordens avsändare (läs trovärdig skribent) kan ge dem trovärdighet.
Samma sak bör gälla bilder.

Jag tror att om man som fotograf kan erkänna att bilder inte är hundra procentiga sanningsvittnen så ökar man trovärdigheten för sina bilder.
Det betyder att man är medveten om problemet och att man därför kan försöka undvika att "ljuga" alltför mycket med sina bilder.

Jag tyckte Pawel hade rätt när han under förra årets klonings debatt menade att det finns mycket värre sätt att ljuga med en bild än att klona bort t.ex. en gren som sticker in i bildkanten.

Däremot håller jag inte med om att man bör tillåta kloning i pressbilder.
Jag tror att det går en viktig psykologisk gräns just vid kloningsverktyget.
Inte minst för allmänhetens förtroende för bilderna.

Många verkar tyvärr tro att vi fixar med bilderna ganska mycket i datorn.
I bland brukar de som man fotograferar säga t.ex. att "dubbelhakorna kan du väl ta bort i datorn", då känns det ganska skönt att kunna säga att "nej, det får jag faktiskt inte göra".

Om reportaget som vann svenska klassen förra året som du och Pawel diskuterar (det om hemlösa):
Man får uppfattningen att ni och/eller många andra tycker att det är dåligt.
Jag håller inte med, jag tycker att det är väldigt bra bilder.

Ja, man har kanske sett det förr och ja, en av journalistikens grundidéer är att hitta det nya och oväntade.
Men en annan av journalistikens idéer är också att visa vad som är fel, att stå på de svagas sida.
Så länge det finns hemlösa så tycker jag att man bör lyfta fram det.
Speciellt i dessa tider av Stureplansbimbos, heminredningsfrossa och melodifestivalshysteri.

Men det är ju inte bra om man fotograferar hemlösa bara för att vinna Årets Bild
(vilket jag inte har någon anledning att tro att fotografen i fråga gjorde).

Men visst vill vi väl alla hitta nya och oberättade historier.

Du och Pawel diskuterar vidare om att Årets Bild "blivit en värld där man struntar i tidningarna".

Ja, lite har det kanske blivit så.
Men jag tror ändå det mesta av materialet som skickas in till tävlingen är bilder som är tagna på uppdrag av tidningar.
Kanske inte publicerade, men dock uppdragsbilder.
Jag tycker och tror att Årets Bild är ett tillfälle för fotografer att visa t.ex. ett reportage på det sätt han eller hon vill berätta storyn.
En slags "directors cut" utan filter (läs redaktörer och redigerare).

Det var några tankar i all hast från ett hotellrum i Kanada.

Du får gärna lägga ut mailet som kommentar på din blogg om du vill.

[...]

Hälsningar

Thomas Nilsson
New York

(Thomas är frilansfotgraf baserad i USA, prisad bland annat i Årets Bild 2006 för reportaget från New Orleans. Bilderna kan ses via denna sida.)