Adam Haglund: Årets Bild är aktuellt igen.


Pawel Flato: Ja, det är ett långt kapitel… Syftet med Årets Bild, att uppmärksamma god bildjournalistik, skulle uppfyllas bättre om man premierat publicerat material. Så är det inte idag. Aldrig publicerade bilder har vunnit många tunga klasser genom åren. Fotograferna har skapat sig en värld där man struntar i tidningarna.


ah: Det kanske kan fylla en funktion, att fotografer gör jobb på eget bevåg, för att på så sätt skapa efterfrågan hos tidningarna för detta nya?


pf: Ja, men det verkar inte funka så.


ah: Årets Bild har ingen effekt?


pf: Någon effekt har den nog, men vad? Mest en konserverande effekt, tyvärr.


ah: Det finns en föreställning om hur en bra bild ska se ut?


pf: Ja. Unga fotografer, men även många etablerade, tycks se Årets Bild-bilderna som förebilder. ”Vilka ämnen ska jag välja för att vinna Årets Bild?”, och svaren blir ofta ”skildra livet för en hemlös” eller fotografera en konflikt.

Jag har hört fotografer säga att det inte är någon mening att skicka in andra typer av bilder, eftersom de bilderna aldrig vinner. Alltså en självuppfyllande profetia.


ah: Man tror att Årets Bild-bilderna måste vara på ett visst sätt?


pf: Just det. Stora Journalistpriset är därför intressantare som konstruktion, eftersom det där finns en jury som väljer ut publicerat material, det är inte journalisterna själva som skickar in. Och sedan är det inte en mängd kategorier, som i Årets Bild har tillkommit för fotografernas skull, för att sprida gracerna.

Årets Bild har blivit ett sätt att bygga sin karriär. Men, varför är du bildjournalist? Är det för att vinna priser, eller har du något att säga? Kloningsdebatten var en del av detta, man vill inte rubba den här sfären. Strukturen gör det möjligt för fotografer att få en skjuts i karriären - det är en bra poäng med tävlingen. Men när det överskuggar vad som trycks i tidningarna, då måste man undra: Är tävlingen bra för bildjournalistiken?


ah: Hur borde klassindelningen i Årets Bild se ut?


pf: Det borde skäras ner i antalet klasser. Varför ska sport ha en egen reportageklass?

Klasserna bör dessutom vara neutrala till ämnen. Bästa inrikes singelbild, bästa utrikes singelbild, bästa inrikes reportage, bästa utrikes reportage. Sedan kan det handla om sport, vardagsliv eller vad som helst.

Men då skulle det knorras i leden. ”Vi som plåtar så mycket sport…”. Det är fel att tävlingen anpassas för mycket till vad det finns för organisation på tidningarna.


ah: Förra året vann ett reportage om hemlöshet den svenska reportageklassen. Har vi inte sett den typen av reportage många gånger förr?


pf: Jag har fått frågan om varför inte Anna von Brömssen vann med sitt reportage om Sebbe [hon kom tvåa]. Jag har svarat att det är ett väldigt fint reportage, men det är inget nytt. I grunden varken bättre eller sämre än hemlöshets-reportaget. Och angående varför ett reportage om en hemlös vinner: juryn väljer från det som är inskickat, det får vi inte glömma bort.

När bilden på Anna Lindh på ambulansbåren blev Årets Bild blev det ett jävla liv om att bilden inte var tillräckligt bra. Jag hänvisade till DVD:n där alla inskickade bilder fanns: ”Vilken bild passar bättre in på Årets Bild-kriterierna?”. Enligt mig levde den här bilden upp till kriterierna mer än väl.
Men poängen är: innan man kritiserar juryn ska man känna till juryinstruktionerna och kanske kritisera dessa samt titta på vad som skickats in.


ah: Och svaret på frågan varför hemlösereportaget vann är alltså att det inte fanns något bättre inskickat?


pf: Du får gå tillbaka till DVD:n och titta själv! En majoritet av juryn ville att just det reportaget skulle vinna, trots att det är gammalt och gjort.


ah: Att en pressbild ska visa något nytt, finns det med som ett kriterium?


pf: Ja, vad gäller valet av Årets Bild och i nyhetsklasserna. Det var en av förändringarna som jag var med om att införa. Upprinnelsen var bl.a när Paul Hansen för några år sedan vann Årets Bild med en otroligt vacker bild från Afganistan.


ah: Bilden med ett klassrum, en dörröppning...


pf: ... och någon som står och håller en hand på en elevs huvud. Vad handlar den bilden om egentligen? Den hade ingen aktualitet det året.

Det här är ett problem! Sådana bilder når inte ut till folk. Om syftet med Årets Bild är att vi ska sprida intresset för bildjournalistik, då måste vi premiera sådant som folk tycker är intressant. Något de kan identifiera sig med. Alltså var det helt fel att Paul Hansen-bilden vann. Det fanns ingen aktualitet det året – det var innan USA gick in i Afganistan. Men kom ihåg att bilden vann helt i enlighet med gällande regler så det var alltså inget fel ur det perspektivet!

Efter det la vi, jag och Christer Höglund, ner mycket tid på att se över kriterierna, och införde formuleringen som gäller idag, att Årets Bild måste behandla en händelse eller en samhällsfråga som var aktuell under det gångna året. För det är pressfoto vi håller på med! En sådan bild måste slå an, så att folk direkt blir berörda.


ah: Angående årets jury i Årets Bild.


pf: Det ska bli intressant att se resultatet! Det var en lite konstig sammansättning av juryn, fyra stycken som inte var från Sverige. Hur ska de kunna bedöma tex ett porträtt på Laila Freivalds eller Lars Danielsson? Centrala figurer i förra årets nyhetsförmedling, men knappast kända utomlands.


ah: Tillbaka till hemlösereportaget som vann förra året: Speglar det att det inte skickats in annat bra material, eller att det inte görs så mycket nytt?


pf: Ja, vilka slutsatser ska vi dra av det här? Jag misstänker att det inte produceras så mycket.
De som kritiserar att hemlösereportaget vann, de får gärna peka ut vilket annat reportage som skulle ha vunnit.

Allt är väldigt tydligt vad gäller juryinstruktioner – de är offentliga, vilket de inte är i WPP – klassindelningar, defintioner. Allt ska vara så genomskinligt som möjligt. Men många kritiker är lata! Så de klagar direkt på juryn.


ah: Det är ändå intressant att ett reportage som många inte tycker är bra ändå går och vinner i Sveriges största pressfototävling.


pf: Om folk är mer medvetna om tävlingens konstruktion kan det sporra till en debatt.


ah: En fotograf jag snackat med tyckte att hon hade ett bättre reportage inskickat i den klassen...


pf: Det finns nog flera fotografer som tycker så!


ah: ... som egentligen var en bra grej, men företeelsen hade inte uppmärksammats i media.


pf: Det är mycket möjligt att vi isåfall missade det.


ah: Så hur ska Årets Bild förhålla sig till reportage som inte är ”mainstream”?


pf: Läs juryinstruktionerna! Men visst, juryn är ofta hämtad från de egna leden, det blir lätt mainstream.

Ibland hörs röster om att vi måste ha andra människor i juryn, sådana som står utanför branchen. Så ett år togs det in en reklamtjej, men det funkade ganska dåligt. Hon kunde inte alls förstå Anna Lindh-bilden.

Förra året tog jag med Tom Andersson, som forskar om masskommunikation. Det blev ett jävla bråk i juryn. Det var så tydligt att han var akademiker till skillnad från de andra som jobbat länge i branchen och ”visste” hur en bra pressbild ska se ut.

Med Toms inblandning blev det intressant! Men det blev gnäll på PFK:s hemsida efteråt, en sådan kan man ju inte ha i juryn!


ah: Du nämnde Anna Lindh-bilden.


pf: Ja, en bild på en döende utrikesminister. En klockren pressbild. Årets Bild är ingen fototävling vilken som helst, utan det handlar om pressfoto. Här gäller det journalistik. Den här bilden var en bra pressbild, oavsett vad man tycker om dess konstnärlighet.


ah: Hade den kunnat falla om den hade varit för dålig rent tekniskt?


pf: Då skulle den vara väldigt dålig, så att man inte kan se vad som är på bilden.

En bild som aldrig nominerades från året då Estonia förliste var en bild som en passagerare tagit. Den är tagen när fartyget ligger ner och bilden visar människor som sitter på utsidan av skrovet. Bilden togs egentligen för att signalera med blixten.

Kameran åkte sedan i vattnet, så bilden blev totalt missfärgad och kraftigt kornig. Det blev en ohygglig bild! Klockren Årets Bild! Den var förvisso tekniskt "usel".
Likadant är det med Anna Lindh-bilden. Kulturskribenter har skrivit att ”vem som helst kan ju ta en sådan bild”. Jaha, och?!

Det är inte tillkomsten av bilden som premieras, det är vad den berättar


ah: För många är det intressant att veta vilken teknik som använts.


pf: Men det är bara intressant för kåren själv. Liksom kloningsdebatten. Men det viktiga är ju om det är en sann och bra historia eller inte.

Om man tycker att man måste vinna förtroende genom att aldrig klona – fine! – men jag tror inte att det är det. Det kan vara en liten del, men det finns tusen andra grejer som är minst lika viktiga!