Måndag morgon. Dags att rulla igång igen.

Jag har ett par stycken påbörjade blogginlägg som jag inte hunnit skriva klart, och ytterligare fyra-fem stycken som jag tänkt att jag ska skriva. Och då blir det som så ofta när man har för mycket att göra: man gör ingenting. Men här kommer hursomhelst en av de tänkta tankarna:

I fredags var jag och en reporter från en skoltidning på en skola i ett av Malmös miljonprogramområden.
Oerhört svårjobbat.
Personalen var trevlig, ja beundransvärd i sitt bemötande med både oss och eleverna, men eleverna... ja... det är svårt att sätta fingret på vad det var, men det låg något nästan hotfullt i luften. Misstänksamhet? Eller bara nyfikenhet som tog sig lite annorlunda uttryck?
Hursomhelst, det som inte fungerade, det som gjorde det så svårjobbat, var kommunikationen. De verkade inte förstå vad vi sa, vi förstod inte vad de menade.
Ironiskt nog var det just det som vårt reportage skulle handla om, hur mångspråkiga lärare hjälper elever med olika språkliga bakgrunder.

Besöket på skolan sätts upp på erfarenhetskontot. Och en insikt hämtades hem: Man behöver inte åka utomlands för att hamna i en helt annan värld.

Om 24 dagar åker jag till Kosovo.