Jenny, ur serien Personliga nummer

Mitt planerade blogginlägg om Marit Bergman som jag flaggade för igår har skjutits på framtiden. Istället tänkte jag berätta om mitt fotoprojekt Personliga nummer som jag jobbade med i början av 2005.

Jag kom att tänka på det nu ikväll när Fredrik Lindström i Världens modernaste land på SVT berättade om svenskarnas förkärlek för nummer.
Vi gillar ordning och reda. Rationalitet. Standardiseringar.
Vi gillar att mäta och ställa upp statistik.
Vad vore vi utan våra siffror?

Sverige är ett av ett fåtal länder i världen där alla medborgare har sitt eget nummer, ett personnummer. En av de intervjuade i Lindströms program, en imigrerad fransman, uttryckte sin häpnad över detta; då hans son hade fötts var det första som hände att det kom ett brev från Skatteverket med barnets personnummer. Ett barn som inte ens hade fått ett namn än.

Tankarna kring personnummer var det som gav namn åt mitt projekt, men det hade också sin upprinnelse i tsunamin som månaderna innan svept in över länderna kring Stilla havet. I nyhetrapporteringen kom ständigt rapporter om antal saknade, antal skadade, antal döda.

Det betonades att siffrorna bara var uppskattningar.
I nästa nyhetssändning kom nya siffror. Som också var osäkra uppskattningar. Vilket bäddade för nya siffor igen till nästa sändning.

Det var slående. Trots att siffrorna var så osäkra, pumpades de ständigt ut.

Siffror är något vi kan ta till oss och hålla fast vi. Något vi kan förstå när allt annat rämnar.
Min idé med Personliga nummer var att visa det absurda i denna tilltro till siffrorna.

Jag valde ut sju av mina vänner som jag porträtterade.
Sedan lät jag dem svara på tio frågor, tex När drömde du om en direktör senast? och Hur små är dina grannar?
Frågorna fick bara besvaras med siffror.

Och det blev förstås så absurt som jag hade tänkt.
På frågan Hur lätta är dina steg? svarade Daniel 17.
På frågan Vad är dina tankar värda? svarade Maria 3.
På frågan Hur ofta ler du? svarade Elin 1 000 000.

Det hela publicerades på två uppslag i Socialpolitik. (Egentligen är det där jag skulle ha börjat historien, eftersom hela projektet hade sin upprinnelse i att Socialpolitik gav mig i uppdrag att fylla några sidor. Först var tanken att det skulle vara någon typ av bildreportage, men istället fick jag den här idén och till min förvåning nappade de på den.)

De två uppslagen bestod bara av rubriken och bilderna kompletterade med en fråga/svar per bild.

Ingen förklarande inledningstext, vilket jag tror var ett misstag. Resultatet blev några bilder på okända människor med kryptiska ord bredvid. Istället för att väcka tankar är jag rädd att det lätt kunde avfärdades som obegripligt.

Ibland funderar jag på om jag borde ha byggt på projektet. Låtit det bli något större av det, intervjuat och porträtterat många fler människor, av alla klasser, åldrar, etniciteter, och gjort en utställning eller en bok av det.

Jag antar att det inte blev något eftersom jag är van att tänka på uppdrag som klara när de väl är publicerade.

Kanske borde jag ta upp projektet igen?

Mer läsning om hur det är att som fotograf jobba med egna projekt finns i den utmärkta bloggen Journal of a Photographer här.