Söndagen som gick hade kulturella förtecken. Jag och fästmön besökte Galleri Kontrast där Christer Strömholms bilder var utställda. En slags samlingsutställning med bilder från lite av varje.

Strömholms bilder är ju bra, men jag misstänker att mycket går över huvudet på mig. Jag förstår inte allt. Det är mycket jag inte lyckas ta in.

Kanske var det själva formen på utställningen, med best-of-bilder, som gjorde mig lätt förvirrad. Det var svårt att hitta in till själva historien i bilderna, eftersom det var så fragmentariskt. Lite av varje. Nästan inget av något.

Inspirerad av Micke Bergs kommentar till ett blogginlägg här för ett tag sedan där han bland annat skrev om det speciella fokus, den koncentration, som finns i Strömholms bilder, så gjorde jag ändå mitt bästa för att bli mottaglig.

På väggen i trappan ner till nedervåningen satt papperslappar uppsatta, utrivna sidor ur Strömholms bok med underfundigheter. 102 kloka ord, eller nåt sånt, heter boken.

Ur mängden lappar läser jag en på måfå: "Hemligheten är inte att veta, utan att förstå."

Typiskt, tänker jag, eftersom förståelsen är just vad jag saknar.

Jag går runt på nedervåningen, tittar på bilderna. Försöker ta in fokuset, koncentrationen. Försöker förstå!
Går upp igen.
Väljer slumpmässigt ut en ny lapp på vägggen och läser: "Man kan inte förstå allt med en gång".
Då det känns lite bättre igen.

Senare på kvällen ser vi Harold Pinters pjäs Hemkomsten på Stadsteatern. Märklig. Svår. Först begripbar, men slutet ofattbart.

Och då tänker jag att det är väl det som är meningen med konst. Att vi ska utsätta oss för den för att utvecklas. Det svårförståeliga blir en utmaning. Ett steg mot att bli en lite bättre människa. Som förstår lite mer.