Böckerna som jag beställt har kommit. Jag hämtade det 10 kg tunga paketet (det gör ett kilopris på ca tio gånger det för clementiner) på biluthyrningen/posten vid Kronprinsen. Några minuter senare satte jag mig till bussen till centralen, för att ta ett tåg till Helsingör för att porträttera två män för en företagstidning.

Jag började läsa Shutterbabe av Deborah Copaken Kogan. Det är en rättfram självbiografi, som tar sin början i Pakistan 1988. Deborah är 22 år och ute på sitt första uppdrag som krigsfotograf.

Hon och hennes nyfunna fotografpartner börjar prata om varför de är där.

"Varför vill du rapportera från krig?", frågade Pascal mig, som nu låg på rygg, blåste rökringar upp mot taket.
"Jag vill göra allmänheten medveten", sa jag. "Jag vill visa världen hur fruktansvärt krig är, hur onödigt det är, att det måste finnas bättre sätt att lösa politiska konflikter."

Skitsnacket chockerade mig. Det var inte det att jag inte ville göra ett intryck hos allmänheten eller att jag inte tyckte krig var hemskt. Det var bara det att genom säga så satte jag hönan före ägget. Mitt verkliga skäl för att vilja rapportera från krig var, när det kom till kritan, självisk. Krig var spännande, och jag avskydde att vara uttråkad.
(min översättning)

Efter att ha varit i Paris, Pakistan och Afgansistan i en timme steg jag av tåget i Helsingör. Ut ur krigsfotografivärlden och in i företagstidningsvärlden.