Jim var en av de mest talangfulla, välrespekterade och skrupellösa ärliga fotojournalisterna, han var medlem i Magnum, och han hade kontrakt med Time magazine och hade vunnit många prestigefulla priser. Vissa kallade honom Munken. Han drack bara mineralvatten, rökte aldrig, svor aldrig, hade aldrig skiljt sig (eller gift sig, för den delen), höll sin kropp i perfekt fysisk form och varje natt, åtminstone så vitt vi visste, gick han till sängs tidigt och utan sällskap. [...]

Jims rykte bland oss dödliga var i det närmaste mytiskt, som om han inte var mänsklig utan en gudifierad Hollywood-version av sig själv. Det sas att hans khakikläder alltid var perfekt strukna, oavsett vilket krig det var eller hur länge han hade jobbat i det. [...]

Egentligen var han helt enkelt en fokuserad välvårdad asket vars talang [...] framkallade avundsjuka och otrevliga kommentarer från hans mindre kompetenta och mer haschhöga kollegor. [...]

Jag förstod att, till skillnad från majoriteten av oss andra fotografer som plåtade för spänningen skull, kände Jim sig kallad. Han trodde verkligen att han blivit född till världen för att dokumentera all dess misär och försöka bekämpa den, och han kunde inte se någon vits i att bli distraherad, fördunklad eller uttröttad av jordiska frestelser. Därmed uteslöt han alla de w-ord som de flesta andra (krigs)fotografer älskade (wine, women, whiskey, Winstons, weed, whoring, whatever).

(Utdrag ur Shutterbabe, där författarinnan Deborah Copaken Kogan tecknar ett porträtt av beundransvärde James Nachtway. Min översättning.)