Romsk by utanför Marghita i nordvästra Rumänien (2004)

Jag skrev häromdagen om att jag köpt tre fototidningar, och beklagade mig över att de till största del handlade om den senaste tekniken istället för att handla om bilder. Nu har ändå läst en del i tidningarna, men bara för att hitta ännu mer att beklaga mig över.

I tidningen Proffsfoto (insprängt mellan artikeln om Zeiss-optik versus Nikon-gluggar och artikeln om bästa objektiv för "snyggt släpp") fanns en intervju med Pompe Hedengren, AD på tidningen Vi.

Tidningen Vi är en av ett fåtal tidningar i Sverige som faktiskt publicerar bildreportage. Tidningens AD är således hårt uppvaktad av landets fotografer:
- Det ringer tre eller fyra fotografer per dag som vill komma it och visa bilder...

Och han säger fortsättningsvis:

- Det finns några typiska reportage som återkommer hela tiden. Jag brukar kalla dem för "Hem till byn"-jobbet, "Raggare i Sverige" och så "Misär i utlandet" där någon plåtat folk på en soptipp i ett fattigt land.
Han tvekar en smula, men fortsätter:
- Det låter ju hemskt när jag säger det så, men även om jobben är bra och viktiga så har vi och andra tidningar publicerat dem så många gånger. Det blir för mycket av samma sak.

Vad gäller det han kallar "Hem till byn" och "Raggare i Sverige" så kan jag hålla med. Den typen av reportage om minoriteter får kanske ibland för stor plats, i förhållande till hur mycket företeelserna faktiskt existerar.

Men när det gäller "Misär i utlandet" så är antalet reportage som publiceras inte i närheten av att stå i proportion till hur mycket misär det faktiskt finns i utlandet.

Många "misär i utlandet"-reportage har publicerats, men bara en bråkdel av all misär har publicerats.

Ibland hör man invändningen, till exempel när tävlingen Årets Bild går av stapeln, att det är för mycket bilder på misär i media, men det är förstås tvärt om.

Det är på tok för mycket glättighet i media.

Gå in i närmsta tidskriftsbutik och räkna tidningar: Hur många har en sminkad leende tjej på omslaget, och hur många tidningar lockar med bildreportage från tredje världen?