Under min Viebäcks-tid, läsåret 01/02, hade jag två praktikperioder. Den ena av dessa tillbringade jag hos en fullkomligt vidrig ateljéfotograf i Göteborg. Vad det vidriga bestod i minns jag inte riktigt nu, men jag minns att ogillandet var ömsesidigt. Jag var inte hans favoritpraktikant. (Min gissning är att en favoritpraktikant skulle vara tjej, ung och snygg (bara två av tre för mig).)

Dock, en bra grej sa den här fotografen till mig: "Nöj dig inte med att bli bättre än dina fotoklasskamrater. För att bli riktigt bra måste du jämföra dig med världens bästa fotografer, och analysera deras bilder."

Igår var jag på mitt första sammankomst med Pressfotografernas Klubb, som jag nyligen gått med i. Gästföresläsare var världsfotografen Jan Grarup från Danmark. På morgonen samma dag hade han kommit hem från Tchad och Darfur.

Grarup har en deal med den amerikanska tidningen Newsweek, som går ut på att Grarup får 5000 dollar för att Newsweek ska få vara den första tidningen Grarup visar ett reportage för. Om de sedan vill publicera reportaget blir det en ny prisförhandling.

Igår på PFK-mötet visade han sina nytagna bilder från flyktinglägrena, resultatet av ett nu pågående folkmord (som FN i tre år varit oförmögen att stoppa (och "aldrig mer" som sas efter Rwanda-folkmordet ekar allt mer ihåligt)).

Bilderna var knäckande bra.
Och det där med att jämföra sig med de bästa är lika oundvikligt som komplicerat.
Att titta på sina egna bilder efter att just ha bevittnat ett Grarup-bildspel är inte så kul. Bristerna blir uppenbara.

Jag har svårt för det där, att förhålla mig till riktigt bra bilder. Samtidigt som det är inspirerande, sätter det igång tvivel på min egen kapacitet.
Och kanske framkallas lite avundsjuka (avundfriskhet).