Min kompis Per, trumpetaren, utgår från tre frågor när han bestämmer sig för om han ska tacka ja till en spelning.
1. Är det ekonomiskt lönsamt?
2. Är det bra framtiden? (tex om en bra kontakt kan knytas)
3. Är det bra för den egna konstnärliga utvecklingen?
Om han kan svara ja på minst en av frågorna tar han jobbet. Två av tre är bra, och tre av tre är jackpot.

---

Jag har hittills i princip alltid tackat ja till fotojobb, oftast pga att fråga 1 besvarats jakande. De gånger jag har tackat nej har varit när jag redan varit uppbokad, eller när folk ringt och frågat om jag kan ta passfoto.

Men idag tackade jag nej till ett jobb.
Inte för att jag var uppbokad - i och för sig hade jag tänkt måla kontoret i helgen, men det hade jag kunnat skjuta på.
Jag tackade nej för att jag inte ville. Och det har jag aldrig gjort förr.

Det var ett jobb som skulle göras imorgon lördag i Trelleborg.
Dåligt betalt, och inte ens helgtilläg.
Och det var ett tråkigt jobb. Förvisso enkelt, och kanske just därför tråkigt.
Och inget som jag räknar med kan leda mig framåt (men sånt är förstås svårt att veta på förhand).

Så jag sa nej tack, och förklarade i ett anfall av friskt mod att det inte kändes värt att ta jobbet.
Uppdragsgivaren lät bedrövad (och förvånad), och frågade sedan om jag hade tips på andra tänkbara fotografer. Det hade jag inte heller.

Trots att jag visste att jag gjort rätt som tackat nej, så drabbades jag direkt av dåligt samvete. Jante gjorde sig hörd: "Du ska inte tro att du är nån!"

Jante är lömsk som tusan.