Krematorieugnen

Jag bloggade för ett tag sedan efter att ha varit på besök på krematoriet i Kviberg i Göteborg, då jag och Andreas Karlsson gjorde ett reportage för Göteborgs-Postens helgbilaga TvåDagar. Förra helgen, inte den som passerade nyss, publicerades reportaget. Det blev fint. Men det saknades bilder.
Speciellt en.

Ni som läste mitt blogginlägg samma dag som vi besökte krematoriet, minns kanske att jag nämnde att luckan till krematorieugnen öppnades för att vi skulle kunna se in där.
Det som hände då var:
1. Jag bländades av eldens sken.
2. Jag såg att man kunde urskilja det mänskliga resterna där inne i ugnen. En brinnande skalle.
3. Jag tänker: "Detta ska jag absolut inte fotografera!"
4. Jag tänker: "Jag är ju fotograf, detta måste jag fotografera!"
5. Jag tar upp kameran till ögat, trycker av några bilder.
6. Jag tänker: "Jag behöver ju inte visa de här bilderna för någon. Och absolut inte publicera. Det kan man ju inte! Det är en brinnande människa på bilden! En vanlig svensk brinnande människa!"
7. Luckan stängs, efter ca 8 sekunder.

Resten av reportagebesöket förlöpte utan att något nämnvärt inträffade.

Väl tillbaka på kontoret i Malmö tittade jag igenom krematoriebilderna. När bilderna på den brinnande skallen kommer upp på skärmen hoppar jag till, och trycker snabbt bort dem. Nej, sådana bilder kan man inte titta på.

Sedan är det Andreas som frågar hur just de bilderna blev.
Jag mailar över en bild och påpekar att den förstås inte kan publiceras.
Andreas tittar, och visar för sina journalistkollegor, och håller med om att det är en stark bild, men är inte så säker på att den inte kan publiceras.
Varför inte?

Jag börjar fundera.

Vårt reportage handlar om vårt samhälles syn på döden. Och om att vi gärna väljer att blunda för den.
Vi pratar ogärna om döden, trots att den är lika naturlig som livet.
Att visa en bild på en människa i en kremationsugn kanske inte är fel ändå? Det är ju inget konstigt. Det är så det ser ut när en kropp bränns upp. Och 80% av svenskarna går det ödet till mötes (nej, de andra 20% tillhör inte de odödliga, utan är de som kistbegravs).

Bilden på den brinnande skallen skickas tillsammans med ett 30-tal andra bilder till TvåDagar-redaktionen för påseende.

Ganska snart visar det sig att bildredaktören vill ha just den bilden som ingångsbild till reportaget. Det blir en stor helsidesbild på den brinnande skallen.
På redaktionen förs livliga diskussoner om vad som kan publiceras och inte.

Till slut enas man om på GP att det är OK. Ansvarige utgivaren ger sitt klartecken.
Det skrivs en kort puff-text som ska vara på GP:s första sida: "Vi vill varna för starka bilder" och i ledaren till TvåDagar-bilagan skriver redaktören om varför de anser att det är OK att visa en bild på vad som händer i en krematorieugn.

På onsdagen i veckan innan publiceringen, samma dag som tidning ska gå till tryck, får Någon syn på sidorna. Denna oidentifierbara Någon jobbar på GP men har inget med TvåDagar att göra.

Någon tar illa vid sig av bilden, och går till ansvarige utgivaren och ställer frågan: Kan detta publiceras?
Nya diskussioner sätts igång. TvåDagars bildredaktör är själv bortrest och kan inte själv försvara bildvalet.
Ansvarige utgivaren ändrar sig.
Bilden ska inte publiceras.

Det avgörande argumentet är:
Tänk om någon dagen efter publiceringen ringer till redaktionen och säger: "Min anhörige dog och kremerades för två veckor sedan. Kan ni garantera att det inte är han/hon som syns på bilden?"
Det kände ansvarige utgivaren att de inte kunde garantera (eftersom ingen, inte ens jag som tog bilden, skulle kunnat ta reda på namnet på människan på bilden).

Bilden lyfts i sista stund bort ur tidningen. Den ersätts med en bild på en kista på en truck som är på väg in i ugnen, och ovanför vakar en gyllene ängel.
En ganska fin bild, men egentligen just den bild av döden som vi inte ville visa. En slags idyllisk sagobild.
En symbolbild.
Istället för riktig fysisk död.

Det är lite ironiskt. Vårt reportage om "Döden som tabu" drabbas just av detta tabu.

Och så publiceras reportaget. Texten på förstasidan hinner inte ändras, och inte heller ledartexten. Fortfarande varnas för starka bilder, men vad man ser är bara en kista och en gyllene ängel.

Bilden här är alltså bilden som GP valde bort.
Jag väljer att publicera den här istället.

Vad tycker ni?
(Vill ni se min bild av döden, eller väljer ni att blunda?)

----

(Jag passade på att starta en diskussion på Fotosidan.se om huruvida en publicering av bilden hade varit rätt eller inte. Åsikterna går isär.
Diskussionen kan följas här)