Det finns en sådan där tråk-rolig ordvits som går:
Tre bensinmackar stod och snackade. Det var Statiol, Shell och Preem. Eller egentligen var det bara Statiol och Shell som pratade, Preem satt med i sina egna tankar.
Hohoho liksom.

Hursomhelst, när jag cyklar till kontoret om morgnarna är jag ungefär som den där bensinmacken.
Det slog mig nyss när telefonen ringde. En frågande röst tillhörande herr Wiehe frågade om vi hade något otalt med varandra.
Jag blev förbryllad, men fick förklaringen: Två gånger den senaste veckan hade han sett mig cykla förbi, och trots att han ihärdigt tjoat och vinkat så hade jag total-ignorerat honom.