I kategorin "Det är en liten värld" får följande episod placeras in:

I helgen var vi i Göteborg. För vår del inte bara för bokmässan utan även för två vänners gemensamma inflyttningsfest. En av dessa två är Martin, min fd klasskompis från gymnasiet och som jag därför känner väl; den andra är Martins sambo Christina, som jag känner mindre väl.

Bland de 20-talet gästerna på festen var det en tjej, en barndomskompis till Christina, som jag tyckte att jag kände igen. Lite så där vagt.

Förklaringen kom senare.
På den tiden jag spelade i popstjärnedrömmande bandet the Carpets spelade vi en gång på ett ungdomsläger utanför Ronneby.
Det var 1997, tror jag.

Att jag minns det beror främst på att spelningen filmades med Carpets-kameran, och därför hamnade på Carpets-filmen, på Carpets-videokassetterna.
På Carpets-filmen kan man efter spelningen se, strax innan Carpets-Pers far kom in i bild (han agerade chaufför till och från Ronneby), några 15-åriga tjejer som kommer fram till oss. En av dem säger på karaktäristisk karlskronitiska (lite så där öst-sverige-bräkande, liksom):
- Jag tycker ni var skitbra!

Det är klart att man kommer ihåg en sådan replik. De var relativt sällsynta under vår korta popkarriär. (Vilket kanske förklarar varför karriären blev så kort.)

Och det var förstås den tjejen, nu nio år äldre, som var min kompis Martins sambos barndomskompis där på inflyttningsfesten. För att ytterligare spä på det med osannolikheter så visade det sig att hon var tillsammans med en Christoffer, som på tiden det begav sig ibland umgicks med Carpets-Daniel och Carpets-Per.

Japp, sådan är den, världen.
Liten.