Vi såg Closer igår, för andra gången.
Det är trevligt att se om filmer. Det görs för sällan.

I Closer gör Julia Roberts för en gångs skull en bra roll. Inte lika mycket visa-alla-tänder-leenden som man är van vid från hennes sida. Hon spelar fotografen som har en utställning med porträtt. Strangers heter utställningen.
Filmen kretsar kring de begreppen. Främlingar. Och lögner.
Alice är en av de porträtterade. Det är en bild tagen mot ett fönster på ett sätt som fotografen i mig ifrågasätter, eftersom vi fick se när bilden togs och då användes ingen blixt eller annan belysning men ändå är ljuset i hennes ansikte perfekt. En lögn alltså. Hursomhelst, det jag skulle komma till är själva bilden. Alice gråter på bilden. Och när hon ser bilden på utställningen avfärdar hon den. Bilden är vacker och därför en lögn. Alla älskar en stor fet lögn, menar hon.

I en annan scen hävdar Alice med envishet att hon heter Jane.

Filmens slutknorr är underbar, och understyker det där. Vad är lögn, vad är sanning. Och varför?

Dessutom, soundtracket, som mest består av en låt av Damien Rice, är så där perfekt.
Can´t take my eyes of you, sjunger han, och huvudpersonerna håller med, men så går det ändå som det går.

På jobbfronten pågår i stort två större projekt.
1. Ett reportage om hemlösa barn.
2. Bilder på konst vid/i/omkring fastigheter (fastighetsbolaget i fråga är beställaren)

En mamma till fyra barn som vi pratade med - de hade just blivit vräkta och tillfälligt inackoderade i en villavagn på en campingplats - svarade på vår fråga om hur hennes barn upplevde hemlösheten:
- Alltså, de vet inte. Jag har inte sagt något om det än. De tror att vi är här på semester. Jag vill inte berätta.

Dagens i-landsproblem. Alltså, ett problem som faktiskt finns i dagens i-Sverige.