Det kändes mest som en parodi. Som om någon parodierat Hey Baberiba eller nåt.

Kungen med följe var på besök i Malmö idag.

Vi var på Malmö gamla idrottsplats vid Pildammsparken. Det var näst intill fullt när vi kom dit, vi fick sätta oss på ståplatsläktaren på ena gaveln.

Malmöflickorna är namnet på en slags gymnastik-dans-boll-leks-förening, och malmöflickor i alla åldrar sprang in och ut från gräsplanen och gjorde små konster till musik.
Malmöflickorna grundades 1954 och de såg inte ut att ha utvecklas så mycket sedan dess.

Det mesta var för övrigt tämligen ålderdomligt under tillställningen. Innan Kungens intåg hade olika organisationer tågat in. Ett gammeldanslag. En fäktförening. Och ett otal oidentiferbara människor i 40-tals kläder, marcherande i takt till blåsorkesterns 30-tals musik.

Kungens tal handlade om den etniska mångfalden i dagens samhälle, vilket var det mest slående under dagens nationaldagsfirande i Malmö.
Eller rättare sagt, frånvaron av den etniska mångfalden.
Tillställningen hade lyckats lcoka oproportionerligt få icke-etniska svenskar. 25% av Malmös befolkning har icke-svensk bakgrund.
Bland Malmöflickornas hundratals små danserskor kunde jag se en, kanske två, som såg lite osvenska ut.
I publikhavet - säkert 5000-7000 - hittade jag några stycken till.

När nationalsången spelades tänkte jag att snart börjar fotbolls-VM.

Heja Sverige.