Fredagskvällen tillbringade jag och Catrin på biograf Spegeln. En sådan där fristående liten biograf som mest visar smal film. Kvalitetsfilm, typ.
Vi såg Shooting Dogs (vars recensioner jag recenserade förra veckan) i annars helt folktom biograf.
Vi var de enda där, förutom filmmaskinisten.
Bara det är lite oroande. Och kanske sympomatiskt för hur världen ser ut.

Alltså, Shooting Dogs bygger på verkliga händelser som utspelade sig i Rwanda 1994.
Folkmordet, ni vet.
På en skola som blivit en militärbas har Rwandiska flyktingar tagit sig i tron att de är säkra under FN:s beskydd. Ett provisoriskt flyktingläger.

Filmens titel anspelar på en episod i filmen där de belgiska FN-soldaterna (som ska "övervaka freden, inte genomdriva den") förklarar att de har ett problem.
Problemet är inte Interahamwre, milisen som står några hundra meter därifrån och viftar med sina machetes och hemmagjorda spikklubbor.
Problemet är vildhundar som äter på liken som ligger lite varstans.
- Vi kommer att skjuta dem, förklarar FN-snubben.
Fader Christopher påminner honom om vad FN tidigare sagt, att mandatet som denna bataljon har är att de bara får skjuta om de själva blir beskjutna. Övervaka fred, inte genomdriva.
Fader Christopher frågar följdaktligen:
- Har de skjutit? Har hundarna skjutit på er?
Och så tillägger han (som alltså är en katolske präst):
- Jag föreslår: åt helvete med ert så kallade mandat!

Ett par dagar senare, och detta är i filmens slutskede, får bataljonen order att dra sig tillbaka från skolan.
Alla vet att milispöbeln direkt kommer att gå till anfall mot flyktingarna.
En talesman för flyktingarna kommer med en vädjan innan FN försvinner.
- Snälla, skjut oss. Vi vill inte bli dödade av machetes.
Soldaterna kan förstås inte göra något.
Ett fåtal av de 2500 flyktingarna överlevde.
Till skillnad från Hotell Rwanda slutar alltså Shooting Dogs inte lyckligt. Men tyvärr helt verklighetstroget. (Och därför tar jag mig rätten att avslöja slutet. Det är ju som i Titanic. Alla vet vad som kommer att hända.)

Folk borde verkligen se de här filmerna, Hotell Rwanda och Shooting Dogs. Inte bara för att få upp ögonen för Rwandas öde för 12 år sedan, utan också för att liknande saker händer idag.
I Darfur i Sudan har hittills omkring 200 000 människor dött pga av den komplicerade konflikten där.
Det har kallats ett folkmord i slowmotion.
(I Rwanda var det snabbare ryck, och omvärlden tycktes mest koncentrera sig på att undvika ordet "folkmord" - istället talades det om "folkmordshandlingar" - för att FN skulle slippa gripa in. Något år tidigare hade 18 amerikanska soldater dödats i Somalia. Opinionen skulle inte ha tyckt om mer inblandning i "afrikanska klanstrider")

Ja, folk borde se Shooting Dogs, men igår kväll, kl 21:00 mitt i Malmö city var jag och Catrin de enda där i salongen.

Om det inte vore för att Shooting Dogs var verklighetsbaserad, så skulle det varit knappt medelmåttig. Det var alltför för våldsam för att trovärdig.

Som avslutning, en annan episod ur filmen:
En krigskorrespondent berättar om hur hon förra året var i Bosnien (där Balkan-kriget pågick), och om hur hon grät varje kväll.
- Här i Rwanda känner jag inte alls så, säger hon.
- Man blir väl avtrubbad, antar jag, säger Joe, filmens huvudperson.
- Nej, det är mycket värre än så. Där kände jag, varje gång jag såg en död kvinna, en vit bosnisk kvinna, att det där kunde vara min egen mor.
Hon fnyser, och säger full av självförakt:
- Här är det bara en massa döda afrikaner.

----

Samtidigt, april 1994, Sverige.
I Expressen finns följande rubrik: ”Kriget hotar gorillorna”. (Apropå Rwandas bergsgorillor. Hur skulle de klara sig nu?)