På ett av mina möten i hufvudstaden i förra veckan berättade en redaktör för mig hur de brukar jobba med reportage.
- Ibland hinner vi inte riktigt förbereda, och då blir det som det blir. Men när vi hinner så skissar vi upp sidorna i förväg, gör en disposition av texten och ritar in hur bilderna ska se ut. Då brukar det bli som bäst.
Alltså: När de redan vet vad de vill ha, då blir "nyheten" som bäst.
När händelsen passar in i den förgjorda mallen.
Väl på plats ute i verkligheten letar journalisten efter det hon förväntar sig. Och oftast är det också det som hittas. Just därför.

Journalist Görrel berättade något liknande häromveckan då jag snyltade mig in på en föreläsning som hon höll på Högskolan. Att hennes uppdragsgivare ibland kunde ringa till henne där hon satt i Sydafrika och säga: "Du, jag såg en bra grej om Afrika på nyheterna igår, kan du fixa ett sådant reportage till mig?".
Problemet var att även om hon sedan åkte till samma ställe, och ställde ungefär samma frågor som ställts i det andra reportaget, så blev det ändå inte likadant. Folk svarar olika. Verkligheten är olika, skulle man kunna säga. Det är inte så enkelt och rakt alla gånger.
Uppdragsgivarna kunde då bli lite irriterade när de fick ett reportage som inte var som de förväntat sig. "Men... så var det ju inte!", kunde de säga, och hänvisa till det ursprungliga reportaget.

Nu jobbar jag för fullt med Serbien-research. Sanimir Resics bok har just lästs ut, och nu googlar jag hejvilt och försöker övertyga tidningar om att de vill ha reportage från Belgrad.
Lite av samma dilemma uppstår. För att ha råd att resa måste vi sälja in reportagen i förväg. Men eftersom vi inte har varit där blir det att sätta ihop reportageidéer utifrån vad vi kan ta reda på hemifrån. Och när sedan de idéerna är insålda, då förväntar sig tidningarna att vi kommer hem med material som ser ut som våra förformulerade idéer. Det de förväntat sig.
Det är lite knepigt det där.

Egentligen vill jag ju bara åka dit, utan att behöva anpassa mig till de här frilansförutsättningarna.
Det går inte. Men om det ginge, bara åka dit och plåta. Se mig omkring, prata med folk, försöka förstå, och lära mig saker. Och sedan komma hem med bilder som kan förklara vad jag sett. Förklara utan att förenkla.

Jag tror inte på förenkling. Det är oftast fel väg, det leder nog inte till förståelse.