Den där tidskriften ger sig inte, utan försöker med allt för att förstöra min helg.
Jag tillåter det inte.
På ett plan tycker jag det är mest komiskt, men samtidigt blir jag ju upprörd.

Alltså, detta är en månadstidskrift som säger sig ha avtal som gör att de får gå på en prislista för dagspress.
När jag påpekar att de inte är en dagstidning, och att dagspressprislistan rimligen gäller bara för sådana, så svarar de: Ja, vi vet, men vi vill ändå använda den prislistan.

Jaha, liksom.
Komiskt, som sagt. Och lite upprörande.
Men det är småpengar det handlar om, och det är ingen viktig kund. Så om de inte betalar får de inga bilder, helt enkelt.
Några principer måste man ändå få ha.

Jag ska försöka skaffa mig några nya principer. Eller åtminstone uppnå lite nya mål. Försöka vidga min verksamhet, bortse lite från det ekonomiska, fokusera på det konstnärliga. Det viktiga, det verkliga.
Men det är inte så lätt.
De där företagsjobben jag gör för jämnan är lättare att rättfärdiga. Kunden vill ha en bra bild för att i sin tur ger sin kund ett mervärde.
Allt kan mätas, och allt får ett syfte och mål. Och rent konstnärligt är de flesta metoder tillåtna (retuschering, etc).

Att göra djuplodande reportage är svårare, inte bara på det ekonomiska planet. Frågor om hur det ska vinklas. Varför man väljer ett visst ämne, hur det ska skildras. Och varför. Och en massa andra nästan-filosofiska frågor. Och bildetiska frågeställningar, vad är tillåtet och inte.
Alltså, fler frågor men färre svar.

Men kanske därför extra viktigt?

[Morgonen efter]
Det var ju Årets Bild igår, och det var förstås det som löste ut de där funderingarna.
Pieter ten Hoopen vann välförtjänt i år igen. Min avundsjuka är svår att dölja.
Men nästa år, då ska ni få se på faan, som Bergman sa när han klippte till recensenten.