I Woody Allens senaste film Match Point drivs tesen om tillfälligheternas stora betydelse. Filmen börjar med en scen där en tennisboll i slow motion flyger genom luften, närmar sig nätet, träffar nätkanten, studsar uppåt... och sen?
Skillnaden mellan vinst och förlust. Framgång och fiasko. Liv och död. Åtminstone lite senare i filmen, när en vigselring på samma sätt flyger genom luften på väg mot floden, men hejdas av ett räcke.
- Jag tror på hårt arbete när det gäller att nå framgång, säger miljonärsdottern Cloe.
- Jag tror att vi underskattar tillfälligheternas betydelse, säger arbetarsonen. filmens huvudperson (som senare gifter sig med Cloe med alla miljonerna).

En sådan episod ur mitt liv:
Hösten -03 när jag fick för mig att börja frilansfotografera på heltid gjorde jag ett enkelt utskick. Ett vikt blad i liggande A5-format. Lite text (pretentiöst och uppblåst, förmodligen) och ett gäng bilder (som nog funkade trots allt).
Ett sådant blad i ett kuvert hamnade hos redaktör Sundell på tidningen Trots Allt.
Precis innan han öppnade det öppnade han ett annat kuvert innehållande en CD-skiva med Tomas Andersson Wij, ett förhandsex av EP:n Blues från Sverige.
Kuvertet med mitt blad öppnades, betraktades kort några sekunder och förpassades sedan till papperskorgen, och redaktör Sundell gick tillbaka till att granska den nya EP:n. De kände varandra sedan tidigare, redaktören och den till-och-från journalistfrilansande musikern Wij.
På framsidan av EP:n sitter Wij med en gitarr i knäet, spelar och blickar snett ner, ut ur bild.
Och på baksidan bland låttitlar och inspelningsinformation står fotografnamnet, och vänta nu, är inte det samma namn som...?
Bladet tas upp ur papperskorgen, och mycket riktigt. Min bild på Tomas Andersson Wij var det som behövdes.

Så några dagar senare ringde redaktör Sundell och frågade om jag kunde plåta Mikael Wiehe, texten var redan skriven. Porträtt.
Och Wiehe blev nöjd och höll just då på med en skiva, och ja...

På drygt två år har det sedan inte blivit fler uppdrag för Trots Allt. Förrän igår, då jag och praktikant Paulina fick åka till Österlen och hälsa på den ytterst sympatiske Ola Magnell, musiker i samma generation som Wiehe (men som jag pinsamt nog inte kände till sedan tidigare).

(Det här var ju ingen riktigt bra avslutning eller avrundning, men det tog liksom slut ändå nu.)